Här sitter jag ensam i villande skog 
och lyssnar till suset i kvällen. 
En strimma af solen vid afkedet tog 
en ringdans bland mossan på hällen.
Och ut öfver viken från spegelblank 
sjö hörs fåglarnes kvitter från furutäckt 
ö långt omkring nejden den vida.
Nu smyger en nattgäst kring stubbar och snår, 
tyst, tyst över nejden den vida.

Till ro jag mig lägger, men dårande dröm 
den gycklar, min väg synes smycka 
med glödande rosor, med tanke så öm 
om honom, som delar min lycka.
Men hvar finnes vännen, som ofta jag sett 
i sömn och i vaka, i ljuft och i ledt, 
hvar, hvar uti verlden den vida?

Kanhända han kommer så kärlig och varm 
en dag till sin flicka, som drömmer 
i mosstäckta hyddan på vildmarken arm, 
där längtan i visan hon gömmer.
Då hämtar jag lif af hans blickar och ord, 
och sällare flicka det finns ej i Nord, 
nej, icke i verlden den vida.