Djupt i hafvet på demantehällen
Näcken hvilar i grönan sal.
Nattens tärnor spänna mörka pällen
öfver skog, öfver berg och dal.
Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud;
när och fjärran ej en susning,
intet ljud stör det lugn öfver nejden rår,
när hafvets kung ur gyllne borgen går.
 
Ägirs döttrar honom sakteliga
gunga fram på den klara sjö.
Harpans ljud de gå så sorgerlia,
söka fjärran en våg att dö.
Fast hans öga står åt dunkla himmelen:
ingen stjärna bådar nattens drottning än.
Fröja smyckar sitt gyllne hår,
och Näcken så sin sorg på harpan slår.
 
Nattens tärnor, klara stjärnor alla,
gå till dans i den stilla kväll,
när de skära silfvertoner skalla
öfver stranden från häll till häll.
Men, när blodig dagens drott i östern står,
bleknande och rädd den lilla stjärnan går;
sorgligt afsked hon blickar ner,
och gyllne harpan klingar icke mer.

Över dvaljs du, klaraste bland stjärnor,
i den blånande skymningsstund?
Du, som fordom en bland jordens tärnor,
var min brud uti havets grund.
Och när hjärtat brann vid mina ömma slag,
Smög så blyg, så skön de tjusande behag
mot mon barm i den svala flod,
och gyllne harpan stum på vågan stod.