Der borta i bländande ljuset
vid nordliga himmelens bryn,
der ser dig min anande längtan
du fagra, bedårande syn
med sol midt i natten
på ödsliga vatten.
Din tron är af isens kristaller,
din dråkt af den hvitaste snö.
Ej öga ännu dig har skådat,
du jordenes stoltaste mö.
Och dock en förtärande längtan
du väcker sen tusende år,
du lockat så mången i döden
med hoppet att finna ditt spår!
Det sägs väl den djerfve skall komma
och krönas med seger en gång,
att isen skall dånande remna
vid vindarnas jublande sång.
Då darrar din gnistrande krona,
då vacklar din herrskare makt!
Då isarnas drottning, du rodnar
i mid nattens glödande prakt.
Då smälter i solen, i solen 
för alltid di spira, vid polen.