Myriader fångna
förvista andar
till jorden sjunka
från skaparns famn
och le och gråta
och älska, lida
och blomma, vissna
i mänskohamn.

Hvarenda ande
bär stum inom sig
ett mänskohjärta,
en själ så varm.
Hvartenda hjärta
bär i sitt sköte
en värld af tankar
i mänskobarn.

Så födas ständigt
myriader tankar,
millioner suckar
i hvar sekund
och stiga uppåt
till deras ursprung
som lätta dimmor
i morgonstund.

Och Gud allsmäktig
han väger dessa
myriader tankar,
dem ingen vet.
De onda strör han
att dö i natten,
de goda blomma
i evighet.

Men de millioner,
som icke onda
och icke goda
ur hjärtat gå,
fåfänga, toma,
förflugna tankar,
dem låter Herren
en tid bestå.

Dem låter Herren
i vinterfrosten
som flingor snöga
ifrån hans tron.
Och när en solblick
af himlens öga
ser ned på flingan,
så smälter hon.

Så smälta alla
förflugna, toma,
fåfänga tankar
för sol och vår.
Den suck, som icke
för himlen duger,
skall dö förgråten
som flingans tår.