Tio Sånger till texter af Z. Topelius

Vind och hvita vågor
stredo nyss på sjön;
blåa bryggor blänka
nu kring öde ön.
Smidig skida skön
öfver slätten slinter.
Vacker är vår vinter
och så frisk är snön.

Aftonsömnig solen
syns och morgontung,
skumma skuggor skymma
Suomis hed och ljung.
Folkets håg är ung,
stålfast är dess sinne.
Gladt vår pärta brinne!
Sjung en visa, sjung!

Det [var]1 skarpt i skogen,
där jag [högg i dag]2,
rim i håret hängde,
som en björn [var]1 jag;
[det tog friska tag.
Nu den långa kvällen
här vid heta hällen
sjunga vi i lag.]3

Sjung de gamla runor,
dem vi än ha kvar,
sjung hur godt och trofast
finska hjärtat var;
sjung om flydda dar,
sjung om dar som stunda,
tills vi trötta blunda,
pärtan slocknat har.

Myriader fångna
förvista andar
till jorden sjunka
från skaparns famn
och le och gråta
och älska, lida
och blomma, vissna
i mänskohamn.

Hvarenda ande
bär stum inom sig
ett mänskohjärta,
en själ så varm.
Hvartenda hjärta
bär i sitt sköte
en värld af tankar
i mänskobarn.

Så födas ständigt
myriader tankar,
millioner suckar
i hvar sekund
och stiga uppåt
till deras ursprung
som lätta dimmor
i morgonstund.

Och Gud allsmäktig
han väger dessa
myriader tankar,
dem ingen vet.
De onda strör han
att dö i natten,
de goda blomma
i evighet.

Men de millioner,
som icke onda
och icke goda
ur hjärtat gå,
fåfänga, toma,
förflugna tankar,
dem låter Herren
en tid bestå.

Dem låter Herren
i vinterfrosten
som flingor snöga
ifrån hans tron.
Och när en solblick
af himlens öga
ser ned på flingan,
så smälter hon.

Så smälta alla
förflugna, toma,
fåfänga tankar
för sol och vår.
Den suck, som icke
för himlen duger,
skall dö förgråten
som flingans tår.

Nu låt sorgen fara, 
  Låt bekymret rymma, 
  Inga moln den klara 
  Aftonsolen skymma; 
  Kom, så låt oss svinga, 
  Nu så ha vi vingar,
Kom, låt oss i ring kring björken ta.
  Alla fåglar sjunga,
  Sjunga hi hej,
  Alla toppar gunga, 
  Gunga hej sej! 
  Kom, så låt oss svinga,
  Nu så ha vi vingar,
Kom låt oss i ring kring björken springa.
  Bort med liar, vefvar,
  Bort med suck och möda,
  Alla löjen lefva,
  Alla qval är' döda.
  Bort med sorgsna miner,
  Bort med gråt och grin, när
Aftonsolen skiner fin och klar.
  Alla skogar dansa,
  Dansa hi hej,
  Alla ängar kransa,
  Kransa hej sej.
  Bort med sorgsna miner,
  Bort med gråt och grin, när 
Aftonsolen klar på ängen skiner.

  Sorgen är en tjuf,
  Han skall i toppen hänga;
  Glädjen är så ljuf,
  Han skall i dansen svänga.
  Sörj ej morgondagen! 
  Här i gröna hagen 
Hoppet och behagen bygga bo.
  Alla dalar grönska,
  Grönska hi hej,
  Alla hjertan önska, 
  Önska hej sej.
  Sörj ej morgondagen! 
  Här i gröna hagen
Blommar hoppet friskt och le behagen.

  Kom, min vackra, trogna,
  Kom, min hjertans kära!
  Hoppets fält de mogna,
  Kom att axen skära! 
  Solen sjunker stilla;
  Kom, min vackra lilla,
Kom, åt hjertats ljufva villa le! 
  Klara stjernan brinner,
  Brinner hi hej,
  Och vårt lif försvinner,
  Svinner hej sej.
  Solen sjunker stilla;
  Kom, min vackra lilla,
Kom, att le åt hjertats ljufva villa!

Där sjöng en fågel på lindekvist,
                på lindekvist:
En liten fågel är jag förvisst,
som nog kan spela och sjunga.

Men borta dröjer mitt hjärtas vän,
                mitt hjärtas vän;
i lund och mark är han fjärran än
och flyger långt uti skogen.

Guds vackra ängel med ögon blå,
                med ögon blå,
han satt i molnet och hörde på
och sjöng så sakta i kvällen:

Du lilla fågel på lindekvist,
                på lindekvist,
Gud gif din älskling åt dig så visst,
som du kan spela och sjunga!

Och fågeln sjunger ännu i dag,
                ännu i dag;
om vännen kommit vet inte jag,
och inte ängelen heller.

De älskliga blyga blommor 
I lundernas vackra vår, 
Jag tänker pä dem beständigt, 
Jag dem icke rätt förstår. 
De dofta så längtansfulla, 
De tyckas i väntan stå; 
[Hvad månne de längta efter? 
Hvad månne de vänta på?]1 

De vaggande väna vågor 
Vid strändernas hvita sand, 
De sorla ibland så sorgset
Och susa så ömt ibland. 
[Hvad ha de att sörja öfver?]2
Hvem kunna de sakna än? 
Är det en förgråten glädje, 
En innerligt älskad vän? 

Men bäst jag frågar och frågar, 
Så rinner det i min håg: 
Jag sjelf är som vårens blommor,
Jag sjelf är som vårens våg. 
En längtan mitt hjerta gömmer, 
Som aldrig jag kan förstå.
[Hvad har jag att sörja öfver?]3 
Hvad månne jag väntar på?

Nu klär sig våren igen så grön, 
och alla lunder bli unga, 
och alla vågor gå fritt i sjön, 
och alla fåglar de sjunga. 
Jag ensam sitter vid strandens våg 
och är så sorgsen uti min håg, 
och alla tankar bli tunga. 

På dig jag tänker, du forne vän, 
som svor att aldrig mig svika; 
din ed, du dyre, hur höll du den? 
Hur höll du löftena rika? 
Som vinden far och som vågen ror, 
så kom du hastigt och hastigt for, 
och alla eder tillika. 

De voro blommor i vårens famn, 
dem första soldag förödde; 
de voro skyar förutan namn, 
dem första vindkast förströdde; 
de voro drömmar -- o Ijufva vän, 
jag har dem kvar, jag ej gett dem än, 
fastän mitt hjärta förblödde. 

[Ty]1 fast da svikit din flickas tro, 
så skall hon aldrig dig glömma, 
och fast da stört hennes hjärtas ro, 
så skall hon icke dig döma. 
När tusen bilder i lifvets storm 
för henne växla gestalt och form, 
din bild hon ensam skall gömma. 

Och vor' da mörk som en vinternatt, 
och kallt som döden ditt hjärta, 
så står du Ijas för mitt minnes skatt 
i vårens färger de bjärta. 
Och vor' du hatad och glömd och arm, 
så står du älskad och rik och varm 
i djupet dock af min smärta. 

Kanske i stormarnas vilda brus 
också ditt hjärta skall brista, 
kanske din lycka, din lefnads ljus, 
en gång, som jag, du skall mista. 
Då är jag död, men jag står dig när, 
än lika älskande, varm och kär, 
och följer dig i det sista. 

När då en stilla, en helig frid 
i bittra kvalen sig gjuter, 
när för ditt öga en stråle blid 
som sol i dimmorna skjuter; 
då är det jag, som i andehamn, 
ej känd, ej anad, uti min famn 
dig ömt och innerligt sluter.

O, låt mig lefva en liten tid 
Och dö lik blomman i dalens frid, 
Och räkna dagarnas fröjd och qval
Och glömma dagarnas tal! 

O, låt mig lefva en liten tid, 
Med hjerta rent och med ande blid 
Och låt mig andas den korta vår 
Och dö förr'n våren förgår! 

Förr'n solen öfver min fröjd gått ned, 
Förr'n stjernan mistat det ljus hon spred, 
Förr'n matken sårat mitt hjertas tro, --
O, låt mitt hjerta få ro! 

I hoppets saliga morgonglans, 
När kärlek binder sin myrtenkrans,
I andens ljufliga knoppningstid --
O, låt min ande få frid! 

O, låt mig lefva en liten tid 
Och dö lik blomman i dalens frid
Och räkna dagarnas fröjd och qval 
Och glömma dagarnas tal!

Det var en gång en konung 
Så grå, som Odin. 
Han rådde öfver norden 
I fordomtima. 
En enda liten dotter hade han.
Ja, ja, 
Hur lågorna fladdra i spiseln! 

Hon var så skön som solen 
På Dovre fjällar.
Hon gaf sitt kungahjerta
Åt kärleks sorger.
En ringa väpnare så höll hon kär. 
Ja, ja,
Hur lågorna fladdra i spiseln! 

När det vardt sagdt för kungen 
I gästbudssalen, 
Förvandlades hans anlet,
Som vinterdrifva.
Sin dotter grof han lefvande i hög. 
Ja, ja,
Hur lågorna fladdra i spiseln.

Om våren skjöt en törnros 
Så röd ur högen,
Och väpnaren slöt rosen 
Till pantsarhjertat:
Dig, ros, så vill jag älska till min död.
Ja, ja,
Hur lågorna fladdra i spiseln! 

O vor' jag det minsta bland lingonen små,
som växa i skog,
så hade jag kvist till att sitta uppå;
då hade jag nog.
Jag hade en tufva, som vore mitt fäste;
nu är jag en ärla, som söker sitt näste,
allen,
allen under himmelens blå.

O vor' jag en vass vid den ringaste ö,
förgänglig och vek,
så hade jag rot för mitt sviktande rö
i stormarnas lek.
Jag visste min hamn, om än öde är stranden;
nu är jag en våg, som förrinner i sanden,
allen,
allen i den brusande sjö.

Och vore den hårdaste klippa min vän,
med järn i sin barm,
så skulle jag bygga mitt bo uppå den
och kyssa den varm.
Åren skar hans bild i tu;
o, hur grymt mig syntes nu,
att så sönderbryta
spegelns silfveryta!

Ensam i skogen sjöng 
den vackra Rose-Marie, 
kom till den klara bäck 
och såg sin bild däri, 
löste sitt långa hår, 
log som den fagra vår: 
Hur är min bäck så glad, 
där han i blommor går? 
Säg, varför ler i dag 
skogen i grönt behag? 
Varför är himlen blå, 
och varför sjunger jag? 

Kom, sade bäcken, 
kom, du vackra Rose-Marie, 
kom, som en vind i skogen 
susar lätt och fri! 
Sätt dig invid min strand, 
svalka din varma hand, 
lös dina skor, 
och fäll ditt blåa strumpeband! 
Vila vid björkens rot, 
bada din vita fot, 
skölj dina röda kinder! 
Tag mitt svar emot! 

Därför är jag så glad, 
du vackra Rose-Marie, 
att jag din spegel är 
och ser din bild däri. 
Därför i täckt behag 
blommar din skog i dag, 
därför att Rose-Marie 
bär sjutton vårars drag. 
Därför är himlen ljuv, 
därför sjunger du, 
därför att bortom skogen 
bor en hjärtetjuv.