Medan än som barn jag lekte;
ack! hur säll jag var!
mina dufvor blott jag smekte
och min mor och far.

Lycklig vaken och i drömmen
framgick all min tid
mellan lekarne och sömmen
uti lugn och frid.

Jag var tacksam som sig borde
mot min mor hvar dag,
hon min hela sällhet gjorde
hennes gjorde jag.

För dess trefnad blott mitt hjerta
jemt bevekte sig
hennes fröjd och hennes smärta
delades af mig.

Åren kommo, känslan tändes
och uti mitt bröst
sist ett sällsamt intryck kändes,
ljöd en okänd röst.

jag en yngling snart feck skåda
och mitt hjertas val
blef bestämdt; vi kände båda
samma kärleks qval.

Den ej älskat kan ej känna
huru kärlek är,
ingen känsla ger än denna
ljufvare begär.

Skönare bli menskans öden
genom kärleken;
hon ger kraft att gå i döden
för en trogen vän.

Jag min sällhet evig dömde,
men min irring fann.
Ynglingen sitt löfte glömde
och han snart försvann.

Glädjens stunder äro flydda
ingen tröst jag har;
ty jag äger i min hydda
mer ej mor och far