Sångstycken med accompagnement för forte piano. 2:dra häftet

Medan än som barn jag lekte;
ack! hur säll jag var!
mina dufvor blott jag smekte
och min mor och far.

Lycklig vaken och i drömmen
framgick all min tid
mellan lekarne och sömmen
uti lugn och frid.

Jag var tacksam som sig borde
mot min mor hvar dag,
hon min hela sällhet gjorde
hennes gjorde jag.

För dess trefnad blott mitt hjerta
jemt bevekte sig
hennes fröjd och hennes smärta
delades af mig.

Åren kommo, känslan tändes
och uti mitt bröst
sist ett sällsamt intryck kändes,
ljöd en okänd röst.

jag en yngling snart feck skåda
och mitt hjertas val
blef bestämdt; vi kände båda
samma kärleks qval.

Den ej älskat kan ej känna
huru kärlek är,
ingen känsla ger än denna
ljufvare begär.

Skönare bli menskans öden
genom kärleken;
hon ger kraft att gå i döden
för en trogen vän.

Jag min sällhet evig dömde,
men min irring fann.
Ynglingen sitt löfte glömde
och han snart försvann.

Glädjens stunder äro flydda
ingen tröst jag har;
ty jag äger i min hydda
mer ej mor och far

Gåsen (Tenor):
Hvi flyger du så dristigt up, 
du arma toka lilla!
du blir minsann ej fet utaf 
att flacksa och att drilla.

Betänk, det rägnar intet 
korn från höga molnet ner,
och alldrig du på himlens hvalf 
en daggmask kräla ser.

Nej, blif på jorden qvar som vi; 
ty att i rymden sväfva,
det nöter dina fjädrar blott 
och fyller ej din kräfva
kack kack kack, etc.

Lärkan (Diskant):
Mig skänkte Naturen de rörliga vingar
och lusten att sjunga och strupen 
så böjligen skapad dertill
de redbara tunga dem kräfvan betvingar
må kackla bland djuren,
mitt lif är en flygt och dess sällhet en drill.

Gåsen:
Men, lilla lätta sångerska! 
må du likväl besinna,
at du i luftens region har 
bara luft att vinna
Kack kack kack kack, etc.

Lärkan:
Af luften, den klara,
jag formar de ljuden
som dallrande tyda
min fröjd at bebåda
den kommande vår,
då träden sig pryda
i grönskande skruden,
och blommornas skara
står up i de flyende 
drifvornas spår.

Gåsen:
Men jorden är likväl ditt hem 
och tufvan är ditt läger,
att flytta till stjernorna 
du ej förmåga eger,
kack kack.

Lärkan:
Min åtrå ej ilar
så högt öfver gruset,
mig vingarna bära
ett stycke från tufvan, 
men icke till skyn.
Med lunderna nära
på vågor af ljuset
jag sjungande hvilar
förnöjd af den jordiska 
skönhetens syn.

Gåsen:
kack, kack, kack, etc.

Förglöm ej mig när, ryckt ifrån ditt hjerta
mig till en okänd rymd ett okändt öde för,
der ingen ömhetsblick förstår min smärta
och vinden kallt min saknads suck förströr;
der ingen öpnad famn en fristad för mig döljer
dit jag kan lugnad fly då ödets våld förföljer
min ömma, veka själ som altid säger dig:

förglöm ej mig, förglöm ej mig!

Förglöm ej mig i nöjets verld bland Vänner
Som sluta dig med fröjd i kretsen in,
Der ingen anar hvad mitt hjerta känner
Och ingen hviska hörs: min Hilma, jag är din.
Då nödens tunga hand min bana töcknig målar
Ur ingen själfull blick mitt hjertas Eden strålar,
Hör då i minnets verld min kärlek säga Dig:

Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!

Förglöm ej mig om hatet skulle svärta
Din Hilmas bild i minnets ljusa glans.
Gif mig din dygds försvar uti mitt hjerta,
Och gjut ej misstrons gift i eternellens krans,
Som flätar hvarje länk af dessa tunga banden
Dem lifvets boja gaf. Se! i de ljusa landen
Hvart afvissnadt blad skall en gång säga Dig:

Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!

Förglöm ej mig, då löfvets hvalf i lunden
Af Bores hand i spillror härjadt är
Då lyssna vid din dörr i aftonstunden
Och hör min vålnads gång som dig min helsning bär.
Med tankens fria flygt jag ilar till ditt möte;
Och trycker i en dröm min himmel till mitt sköte
Tills i ett vaknadt qval min längtan säger Dig:

Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!

Förglöm ej mig då vårens Härold svingar
Omkring ditt tjäll: med västans lätta flygt
Bryt minnets ros der bäckens bölja klingar
Och kyss mitt ögas blå i sippans spegel tryckt.
Låt då din lyras ljud det fordnas dröm förklara
Och på en fjerran strand skall hjertats luta svara
Med trohetens accord, som evigt säger Dig:

Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!

Kalla händer, hjärtat varmt
har jag ofta funnit;
nära tårar, fjärran kval
uti avskedsstunden:
då min hand du tryckte sist,
hand med hand frös samman;
hjärtat, likväl ännog varmt,
löste dem i lågor.

Ännu känner jag din hand
kall i min sig hvila,
känner hjärtats heta brand
till mitt hjärta smyga;
kalla händer, hjärtat varmt,
ack! för mig bevara;
aldrig handen tryck på skämt,
att ej hjärtat kallnar!

Maj, välkommen! fast med snö i håren,
var välkommen lik en ungdomsvän,
som oss känner från de fordna åren;
glad att vara känd af oss igen!
O! du! säger än till oss det samma,
samma ljusa blick och fria håg
tänder du med Solens gyllne flamma,
gjuter du med flodens silfvervåg.

Ty den Sol, som öfver fjellet skrider
Ej förtärande, men klar och mild
Och kring Norden lif, och dager sprider
Är det sanna Ljusets sinnebild.
Må dess helga facklor hållas tända,
Ej af svärmarns, men den vises hand,
Till att leda, icke att förblända,
Till att sprida värma, icke brand!

Och den flod, som, då han göthiskt bryter
Vinterbojan den han mer ej tål,
I sin fåra jemn och ledig flyter
Är den sanna Frihetens symbol.
Ej i yrans skum han sig förhäfver,
Mellan strändren djup och stark han går,
Dem förenar, men ej undergräfver,
Dem välsignar, men ej öfverslår.

Så är Frihetens och Ljusets lära
Skrifven djupt i våra bröst, af Gud.
Så med ord och verk vi skola bära
Inför Folk och Furstar hennes bud
Uti detta sinne fattom skålen,
Tömmom den i trofast brödraband,
För de stora, sköna föremålen,
Lag och Kungahus och Fosterland.

Hjelte, som frälsade
Scandiens del af Jorden,
Segren dig hälsade
ej blott i strid,
Segraren vann åt Norden
styrka och frid,

Längst redan färdig var
I hvarje bröst Din kröning
Sverge Du värdig var,
Ty, som Du sagt:
Kärlek är Din belöning,
Lagen är Din magt.

Må Kunga-Prydnaden
Lindrigt Din hjessa trycka!
Troheten, Lydnaden
Svärja Dig det.
Vördande i vår lycka
Ditt Majestät.

Åt hvarje menighet
Trefnad och lugn och seder!
Samla oss, Enighet,
Knyt våra band!
Stig till din fordna heder,
Fädernesland!

Soli:
För rättvisa, frihet och fädernesland
feck Göthen sitt svärd utaf Allfaders hand:
det blottas för dem, för vår Konung och far
och för Dig Oscar, och för Dig Oscar!

Chor:
Det blottas för dem, för vår Konung och far
och för Dig Oscar, och för Dig Oscar!

Soli:
Med Lejonets lugna och kraftiga mod
Wi uppoffra gerna vårt lif och vårt blod,
Ty lagren belönar den tappre som dör,
När Oscar oss för, när Oscar oss för!

Chor:
Ty lagren belönar den tappre som dör,
När Oscar oss för, när Oscar oss för!

Soli:
I Wasarnas tempels odödliga famn
Att fästa Carl Johans och Oscars namn
Är målet för allas vårt lefvande hopp
Ibland denna tropp, ibland denna tropp!

Chor:
Är målet för allas vårt lefvande hopp
Ibland denna tropp, ibland denna tropp!

Soli:
Att lugnet försvara med orubbadt mod
Att Krigsfacklan släcka i fiendens blod:
Befall! För Carl Johan, för Dig och vårt land
Vi väpna vår hand, vi väpna vår hand!

Chor:
Befall! För Carl Johan, för Dig och vårt land
Vi väpna vår hand, vi väpna vår hand!

Soli:
Som hjelte i bredd med Din frejdade Far
Blif innerligt älskad som Han, vår Oscar
För Honom och Dig höjs ur älskande bröst,
Vår eniga röst, vår eniga röst!

Chor:
För Honom och Dig höjs ur älskande bröst,
Vår eniga röst, vår eniga röst!