Gåsen (Tenor):
Hvi flyger du så dristigt up, 
du arma toka lilla!
du blir minsann ej fet utaf 
att flacksa och att drilla.

Betänk, det rägnar intet 
korn från höga molnet ner,
och alldrig du på himlens hvalf 
en daggmask kräla ser.

Nej, blif på jorden qvar som vi; 
ty att i rymden sväfva,
det nöter dina fjädrar blott 
och fyller ej din kräfva
kack kack kack, etc.

Lärkan (Diskant):
Mig skänkte Naturen de rörliga vingar
och lusten att sjunga och strupen 
så böjligen skapad dertill
de redbara tunga dem kräfvan betvingar
må kackla bland djuren,
mitt lif är en flygt och dess sällhet en drill.

Gåsen:
Men, lilla lätta sångerska! 
må du likväl besinna,
at du i luftens region har 
bara luft att vinna
Kack kack kack kack, etc.

Lärkan:
Af luften, den klara,
jag formar de ljuden
som dallrande tyda
min fröjd at bebåda
den kommande vår,
då träden sig pryda
i grönskande skruden,
och blommornas skara
står up i de flyende 
drifvornas spår.

Gåsen:
Men jorden är likväl ditt hem 
och tufvan är ditt läger,
att flytta till stjernorna 
du ej förmåga eger,
kack kack.

Lärkan:
Min åtrå ej ilar
så högt öfver gruset,
mig vingarna bära
ett stycke från tufvan, 
men icke till skyn.
Med lunderna nära
på vågor af ljuset
jag sjungande hvilar
förnöjd af den jordiska 
skönhetens syn.

Gåsen:
kack, kack, kack, etc.