A
  Säg, hvarthän med vandringsstafven ?
Kanske till den helga grafven
fromma löften jaga dig?
Främling, middagssolen flammar,
hunden flämtar, vägen dammar,
dröj hos mig!

B.
  Ja, väl till en graf jag ilar,
till den graf, der verlden hvilar,
ja, till Rom ur kulen Nord.
Jag vill söka forntids lampa
bland ruiner, jag vill trampa
klassisk jord.

A.
  Lång är vägen: böljor svalla,
alper stiga, dalar falla
mellan konstens land och dig.
Vänd till dina berg tillbaka,
bygg en hydda, kyss en maka,
njut och tig!

B.
  Klokt är rådet, men mig drifver
anden hän; ibland oliver
vill jag gå, der Maro gått, 
der den gula Tibern lögar 
elyseer, der det snögar 
blommor blott.

A.
  Vandra under fädrens granar, 
läs hvad deras sten förmanar, 
lyss till strömkarins djupa rop; 
eller sätt dig högt på fjällen, 
der som morgonen och qvällen 
flyttat hop!

B.
  Hög och allvarsam är Norden, 
skaparns hjeltedikt på jorden, 
den studerar jag till slut. 
Men nu vill jag se det sköna 
leende i dalar gröna 
söderut.

A.
  Berg och dalar allestädes 
finner du, och konstnärn glädes 
af det sköna öfverallt. 
Utifrån kan allt ej komma, 
i hans inre måste blomma 
dess gestalt.

B.
  Ja, men på den vigda jorden 
bättre han förnimmer orden 
af den mystiska natur. 
Hjertat tror sig nyfödt vara, 
och fördolda eko svara 
derutur.

A.
  Ack, hvad vill du? Rom är öde, 
Flaccus och Mæcenas döde, 
deras stoft ej lifvar du. 
Träsken dina stoder söla, 
och der Tullius talte, böla 
hjordar nu.

B.
  Konsten nog sin ätthög vaktar, 
och den eviga föraktar 
tidens våld, barbarers rån.
Anden lefver bland reliker,
och det höga minnet viker
ej derfrån.

A.
  När du kommer hem, är mången
dörr dig stängd, är hädangången
mången vän, som var ditt stöd.
Du är främling i hvart gille,
och, med all din konst, ditt snille
får ej bröd.

B.
  Som du älskar fosterbygden
för sin egen skull, som dygden
sökes af en ädel själ, --
söks det sköna, himlarena
för sin egen skull allena;
nu farväl!

           -----------


Och så drar han hän och hinner
Rom på svullna fötter, vinner
konstens pris, som anden bjöd.
Till sitt land han återvände:
främlingen, som ingen kände,
fann ej bröd.