På nattlig strand vid svall och bölja,
min gamla hydda enslig står;
dess fot de vreda vågor skölja
och skummet opp mot rutan slår.
Fast åskan ljungar, stormen tjuter,
jag slumrar lugnt i halmtäckt skydd,
ty aftonbönen innesluter
mig i den Eviges skydd.

Och färgar solen berg och dalar,
Jag skyndar ut på väglös stig,
Jag flyger öfver böljans salar
Der döden lurar under mig.
Hur ofta töknar sökt förvilla
Min färd, då natten kom ibland dem,
Då såg jag opp till Gud, och stilla
Hans stjerna åter lyst mig hem.

Mitt nät, min ekstock och min koja,
Är hvad af lyckan jag begär.
Glad drar jag fattigdomens boja,
Ty emot syndens lätt den är.
Och när den natt sin vinge skakar,
Der ingen måne gör sin rund,
Jag refvar seglen trygg och vakar
Vid Hoppets säkra ankargrund.