Sångstycken till accompagnement för forte piano. 3:dje häftet

Genom dalens stilla famn
denna källa tyst sig bryter;
bortskymd hennes bölja flyter,
obemärkt och utan namn.

Men då vid dess lugna flod
Vandrarn trött af möda dignar,
Glad han hennes skatt välsignar
För sitt vederqveckta mod.

Måtte himlen höra mig!
Må dess fadersgodhet gifva,
Att mitt lif en bild må blifva,
Lugna källa, utaf dig!

Vare ärelystnans lott
Att i höga loftal blänka -
Min, att Likar bistånd skänka,
Lefva glömd och göra godt.

Uti en rosenbuske satt
en näktergal,
och sjöng uti Italiens natt
i Arnos dal.
Och vågen lyddes, vestanvind
knappt andan drog,
och rödare blef rosens kind
när fågeln slog.

Då drog en Vikingson förbi,
en gäst från Nord.
Det rosenstånd med fåglen i
tog han ombord.
Nu står den ros i nordanvind,
står midt i snön,
lik rodnan på en skönhets kind,
men mera skön.

Och näktergalen slår sin drill
till nordlands ljud:
det låter som ett valdthorn till
ett segerbud.
Du söderns purpurkrona, brinn
på nordanfjäll!
Du söderns trånadssuck, försvinn
i vinterqväll!

  Som en engels stämma klingar,
Som han kännes på sin blick,
Fast han gömmer sina vingar,
Så hon genom lifvet gick;
Tills en gång, när dagen grydde,
Hon såg ömt uppå sin vän,
Lyfte vingarna och flydde
Till de himmelska igen.

  Och de himmelska, de rena,
Trängas att den komna se,
Tysta, undrande allena
Att hon redan är som de:
"Är det jorden, som oss bringar
Hvad blott himlen hittills gaf?
Ingen fläck på Psyches vingar,
Knappt ett stoft att skaka af!

  "O hur snöhvit! har hon lögat
Sig alltre'n i ljusets elf?
Hvilken kärlek, som, lik ögat,
Ser blott andra, ej sig sjelf!
Hur hon gömmer i sitt minne
Blott hvad godt hon rönt, hvad rätt,
Men det syns ej spår derinne
Af en liden oförrätt.

  "Lida och dock aldrig klaga,
Älska, äfven obelönt,
Trösta, öfverse, fördraga
Svaghet, som man sjelf ej rönt:
Är ej detta lifvets ära,
Kronan af hvad skapadt är?
Hon har litet till att lära,
Litet att fullkomna här.

  "För det rätta, för det sanna
Se hur fin dess känsla är.
För det sköna -- låt oss stanna
Vid den dom hon fäller der.
Är det bild, han sig förklarar
I dess öga: är det ton,
Som det trogna eko svarar
På en flöjt, så svarar hon.

  "Var välkommen, ropa alla, 
Sköna, systerliga själ! 
Till vårt hjerta skall du falla, 
Ty der trifs det ädla väl. 
Det förtroende, du andra 
Fordom ingaf, ger du än; 
Låt oss kyssas, låt oss vandra 
Mellan blomstren med vår vän." --

  Och så förs hon, vänligt fången,
Genom himlens parker hän.
Hur han klingar, stjernesången!
Hur de susa, Edens trän!
Men hvar gång sig vägen kröker
Mellan palmerna, ändå
Hennes öga jorden söker
Och de kära deruppå.

  Du, som med oändlig smärta
Efter den försvunna ser,
Gråt, ty aldrig slår ditt hjerta
Mot ett sådant hjerta mer.
Ifrån södern och till norden
Må du med din lykta gå,
Ingen finner du på jorden,
Ingen, som dig älskar så.

  Skrinlägg alla dina minnen,
Räkna allt hvad skönt hon gaf.
Ack! hvad hafva ädla sinnen
Annat till att lefva af?
Hoppet blir dock aldrig moget,
Stunden står dock aldrig still,
Det förflutna blott är troget,
Och hur skönt är ditt dertill!

  Det är hemskt i dina salar,
Det är sorgligt rundtomkring;
Alla sucka, ingen talar
I din brutna aftonring.
Dock, när qvällen släckt ut ljuset
Och du känner dig som mest
Ensam i det öde huset,
Kommer der en älskad gäst.

  Samma väsen, som i Eger
Fordom vid din sjuksäng satt,
Sitter ännu vid ditt läger
Osedd, mången månskensnatt:
Nu din Genius, förr din maka.
Ack! hon älskar än, hon mins,
Hon har stulit sig tillbaka
Från en verld, der du ej fins.

  Öfverallt är hon dig nära, 
Hennes tyngdpunkt är blott du; 
Än hon glädes åt din ära, 
Sörjer vid din sorg ännu. 
Derför gif åt hennes minne 
Nya värf, bygg fullt ditt namn, 
Och när hvilans stund är inne, 
Tag din lön i hennes famn!

Prolog
Snö. Tö, Frö, Hö
om årets fyra tider
qväd nu, min Skaldemö!
qväd om du kan
så mjukt och grant
att du, om möjligt är i år
må knipa dig en Febi slant,
för den du nya byxor får.
Men hvarom ej, qväd hvad som sker
och hvad som är en sans culotte
på denna verldens ö:
Det är ej mindre eller mer än blott,
än blott det gamla: snö, tö, frö, hö.

Vintren
Snö, snö, snö, snö -
Hur vintren på oss frustar,
Qväd först, min Skaldemö!
En bister, Göthiskt bål Figur,
En raggig, ruggig, ruskig fan,
Till lik han sveper Guds natur.
Med gräs och gröda, bär och blan..
Med hvita björnens tass och nos
Han grabbar tungt, han andas kallt
Och värme, lif! adjö -
I dygd och vänskap, vers och pros
I allt 
Är mesta parten snö...
Snö.

Våren
Tö, tö, tö, tö -
Hur våren oss förlustar,
Qväd se'n, min Skaldemö!
En näsvis Page, han spelar spass
Med lyckan vid sin gjorda pris
Och smakar vid sin á la glace
Och äran i sitt slott af is.
Ty alltihop, som Ryska berg,
Som Tysk filosofi dernäst,
Han smältar pö om pö -
Och skälet - säg du skälmska dvärg!
Hoc est 
Att Alnackan spår tö...
Tö.

Sommaren
Frö, frö, frö, frö -
Hur sommarn för oss pustar.
Qväd ock, min Skaldemö!
En lefverbrun och Vasagrön
Ekonomie Direktör,
Han guld sig lofvat af de rön
Som Landtbruks Akademien gör.
Men tunt vardt gräset som han slog,
Och masken blädde af hans trän,
Och rågen blef till strö -
Säg då hvar löftet vägen tog,
Hvarthän?
Det stannade i frö -
Frö.

Hösten
Hö, hö, hö, hö -
Hur Hösten med oss rustar
Qväd sist, min Skaldemö!
En handfast dräng han stiger fram
Med yxa, lia, slaktarknif.
Så skär han öfver samma kam
Allt hvad som anda har och lif.
De höga trän, de låga strån
Och stutar feta, grisar små,
Grå råckar, Cordons bleux -
Det är nu ingen annan vän,
Hur så! 
Förty allt kött är hö -
Hö.

Epilog
Snö, Tö, Frö, Hö -
Hvart år med sina tider
Ej olikt är ett ö.
I pricken, som derpå är satt
Det hafver en numrerad hatt,
I öfrigt samma uniform
Af grönt och hvitt och qvalm och storm.
Men tiden gamla viskan tar
Och stryker prick och siffra ut,
Kanske förr än vi tro -
Hvad återstår? Hvad blir då qvar
Till slut?
Blott Evighetens O...
O!

Varför smädar du mig ständigt,
ögonblickets lumpna skara,
utan vilja, utan märg?
Fånga, fjärlarna behändigt,
men jag ber, låt örnen fara
fri kring sina blåa berg.

Ser du, kring den starke anden
växa alltid starka vingar.
Vad rår örnen väl därför?
Duvan plockar korn i sanden,
men han tar sitt rov och svingar
mot den ban där solen kör.

Frågar stormen när han ryter,
frågar himlens höga dunder,
när det över jorden far,
om det någon lilja bryter,
om det i de gröna lunder
störer ett förälskat par?

Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas opp igen.
Vad förmultnat är, skall ramla,
och det friska, nya växa
opp utur förstörelsen.

Icke jag har härjat fälten,
ej välvt Södern opp och Norden,
det hör högre makter till.
Skalden, tänkaren och hjälten,
allt det härliga på jorden
verkar blint, som anden vill.

Uppe bland de höga stjärnor
skrevs den väldiga bedriften
för vars skull jag kom hit ner.
Icke tidens kloka hjärnor,
ej den falska lyckans skiften
hämma hennes fortgång mer.

Därför går jag, trygg och lika,
huru ock mitt rykte ljudar,
vart mig ock mitt öde för.
Ej för mänskor vill jag vika,
endast för de höge gudar,
vilkas tysta röst jag hör.

Låt dem flykta, låt dem fara,
mina slavars hop som rysa
vid den högre kraftens bud.
Ensam går jag. Natt skall vara
innan himlens stjärnor lysa,
innan hjälten blir en gud.

Falla kan jag. Under månen,
den omväxlingsrika, bodde
ingen fri för ödets kast.
Lejontämjarn, gudasonen
föll när svekets klädning grodde
vid hans breda skullror fast.

Men han reste sig, och tände
själv sitt bål på höga Oeta
och flög dän, gudomliggjord.
Så min hjälteban ock ände.
Och vill bålets namn du veta
Söder heter det, och Nord! 

Rösten.
Du kostliga snus, o du näsones spis!
blif ämne idag för min Visa!
men innan jag sjunger, jag tar mig en pris,
att kunna dessbättre dig prisa!

Chor.
Men innan jag sjunger, jag tar mig en pris,
att kunna dessbättre dig prisa.

Rösten.
Må Rökaren slösa i dimmornas natt
Den tobak som kunde besparas:
I hufvudet har jag den redbara skatt
Min näsa tog upp att förvaras.

Chor.
I hufvudet har jag den redbara skatt
Min näsa tog upp att förvaras.

Rösten.
Min smak icke bindes till formerna blott,
Bland sorter jag ingen vill svika:
Dig fina Havanna, dig grofva Karott,
Dig Mellansort prisar jag lika.

Chor.
Dig fina Havanna, dig grofva Karott,
Dig Mellansort prisar jag lika.

Rösten.
I andra - jag mins ej nu ens edra namn -
I starka, i svaga, I sura -
Men listan på er kan beses vid Kornhamn
Der blandningar fås in natura.

Chor.
Men listan på er kan beses vid Kornhamn
Der blandningar fås in natura.

Rösten.
Det simplaste snus har mig tålamod gett
Då ledsnad mig plågat förskräckligt. -
Du häfstång för snille! du sporre för vett!
Hvem kan dig väl prisa tillräckligt?

Chor.
Du häfstång för snille! du sporre för vett!
Hvem kan dig väl prisa tillräckligt?

Rösten.
Bland främmande folk, om det fattas er ord,
Det gör ingenting på det hela;
När dosan tas fram är bekantskapen gjord
Och talämne aldrig kan fela.

Chor.
När dosan tas fram är bekantskapen gjord
Och talämne aldrig kan fela.

Rösten.
Om Skalden ibland på idéer blir länns
Är felet blott att han glömt snusa.
En pris, och i hjernan en retelse känns,
Och straxt blifva tankarna ljusa.

Chor.
En pris, och i hjernan en retelse känns,
Och straxt blifva tankarna ljusa.

Rösten.
Soldaten som önskar sin fiende slå
Bör noga ge akt på min lära:
Den lyder: först snusa och sedan gå på,
Så vinner du seger och ära.

Chor.
Den lyder: först snusa och sedan gå på,
Så vinner du seger och ära.

Rösten.
Om hjeltens och statsmannens namn skall bli spordt
Är snusa aldeles nödvändigt;
Ty Fredrik den Store ej gjort hvad han gjort
I fall han ej snusat beständigt.

Chor.
Ty Fredrik den Store ej gjort hvad han gjort
I fall han ej snusat beständigt.

Rösten.
Se här ett recept som är rasande bra
Att jaga bekymren till fanders:
Mot hundsnus i tjensten man alltid bör ta
En pris contenans i Dimanders.

Chor.
Mot hundsnus i tjensten man alltid bör ta
En pris contenans i Dimanders.

Rösten.
Ja dödlige! Sällheten blef er beskärd,
Blott flitigt att snusa I veten!
Och tycken I Visan så mycket är värd,
Så bjuden en pris åt Poeten.

Chor.
Och tycken I Visan så mycket är värd,
Så bjuden en pris åt Poeten.

Rösten.
Skall någon rolighet i byn gå för sig
med friskt humör, på gammal, ärlig sed.
fallalerallalerall, så bör sig,
att Speleman der sammastäds är med.

Chorus.
Hej! fallalerallalerallalerallalerall.

Rösten.
Ty utan speleman, det alltid felar
Ett godt courage, lustighet och fröjd.
Han spelar
Och strax står munterheten upp i höjd.

Den lilla glunt i vaggan blir så pigger
Och får så stora ögon vid min drill.
Och ligger
Och skrattar för sig sjelf och lyss dertill.

När jag stämt opp, så börjar gumman knycka
På sig, och blir så rask, som förr, i fläng:
Sin krycka
Hon kastar bort från sig och tar en sväng.

Ja, för en polska gubben sjelf ej nekar:
Han också dansa vill, så godt han kan:
Han knekar
Och stampar takt med foten, som en ann.

Men aldramest jag flickor kan förtrolla,
De önska visst violn i sängen fanns
De hålla
Till ljusan dager ut hvarenda dans.

Och stånkan, som förut har haft det felet
Att stilla stå och göra ingen ting,
Vid spelet
Får åter lif och vandrar laget kring.

Och skulle allt för mycket dulcianen,
Violen gnissla, att ej polskan går,
Mot granen
Jag stråken gnider, och strax ljud han får.

Och så är denna polska nu till ända,
Med henne alla glada, muntra språng.
Kanhända
Jag spelar om den för er än en gång.

Vak upp till möda, min raska arm!
vak upp med makt,
och min trogna, dundrande slägga!
den dagen skola vi hålla varm
i hurtig takt,
till sent i qväll vi oss lägga.

Mig blåser ej lyckans vind på sned:
Jag har ej lust
För den att springa och flåsa:
Här står jag, min egen lyckas smed
Och med min pust
Jag sjelf långt bättre kan blåsa.

Väl har jag i elden jern så mång
Dock deribland
Ej något enda jag bränner.
Jag vänder dem alla med stadig tång
Och säker hand,
Och hvad de tåla, jag känner.

De mennisko-nackar att böja rätt,
Ej vill förslå
Hvad medel de store bruka;
Men mina klampar jag sköter lätt, -
Jag dunkar på,
Tills dess att de blifva mjuka.

Sen gör jag utaf dem hvad jag vill,
Hvad bonden bäst
Behöfver, - och det blir duga:
Åt honom hamrar jag lia och bill;
Och skor hans häst,
Och läser hans kista och stuga.

Ibland, när jag torkat i mitt kall,
Ett godt glas öl
Kan jag behöfva och tåla;
Men aldrig någon mig träffa skall
I gräl och söl
Bland dem som på krogen skråla.

Med första gnistan som far mot skyn
Utur min hand,
Uppsänder jag morgonbönen,
Och prisar om qvällen Guds Försyn,
Som undransvärd
Mig skänker hvilan och lönen.

Men lördagsqvällen en sotig kropp
Förnöjd jag tvår,
Ty då är Sabbaten inne
Och glad, när morgonen träder opp
Till Kyrkan går
Med rent både linne och sinne.

Så gå mina veckor in och ut,
Min ringa lott
Ej menniskors afund retat;
Men om mitt arbet af Gud till slut
Bepröfvas godt,
Jag ej förgäfves arbetat!

På nattlig strand vid svall och bölja,
min gamla hydda enslig står;
dess fot de vreda vågor skölja
och skummet opp mot rutan slår.
Fast åskan ljungar, stormen tjuter,
jag slumrar lugnt i halmtäckt skydd,
ty aftonbönen innesluter
mig i den Eviges skydd.

Och färgar solen berg och dalar,
Jag skyndar ut på väglös stig,
Jag flyger öfver böljans salar
Der döden lurar under mig.
Hur ofta töknar sökt förvilla
Min färd, då natten kom ibland dem,
Då såg jag opp till Gud, och stilla
Hans stjerna åter lyst mig hem.

Mitt nät, min ekstock och min koja,
Är hvad af lyckan jag begär.
Glad drar jag fattigdomens boja,
Ty emot syndens lätt den är.
Och när den natt sin vinge skakar,
Der ingen måne gör sin rund,
Jag refvar seglen trygg och vakar
Vid Hoppets säkra ankargrund.