Tvänne sånger , opus 13

Dofta, dofta, blomma min!
under höga lindar.
Gjut din milda vällukt in 
uti vårens vindar:
akta dock, att solens bad 
icke bleker dina [blad,
ej din syn förblindar.]1

Dofta,  dofta, blomma min!
uti sommardagar.
Le och älska, hed och brinn:
ingen sorg dig jagar.
Njut din sommar -- tiden går:
snart kanske du ensam [står
i din höst och klagar.]2

Må ej nattens frost dig na,
dagens glöd dig skona!
Ma en blick så himmelsbla
vredgad vind försona!
Men när dagen slocknar ut,
lik konvolveln sammanslut
bedjande din krona.

Ej, o blomma, vet du hvad
verldens öga fägnar,
ej hvarför hvar fjäril glad
dig sin hyllning egnar.
På dig sjelf du ger ej akt,
och din oskuld är den makt,
som din fägring hägnar.

O, hur gerna till mitt bröst 
ville jag dig trycka! 
Undan lifvets sorgsna höst 
ville jag dig rycka. 
Lära dina ögons språk, 
tröstas efter dagens tråk 
af ditt hjertas lycka. 

Men ditt milda väsens frid 
vågar jag ej störa. 
Vakna, somna, blyg och blid! 
Ingen skall dig röra. 
Men din ljufva andedrägt 
må till mig hvar vänlig flägt 
på sin vinge föra.

Ej din fägring hösten nar, 
tiden ej försvagar. 
Hjertats oskuld har en vår, 
nyfödd alla dagar. 
Dofta, dofta, blomma min! 
Le och älska, bed och brinn 
uti sommardagar!

Hur herrlig är ej qvällen
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —