Tre sånger , opus 38

Hvad skall man sjunga för flickor 
i by eller höganloftsbur 
om ej om vårens blommor 
och unga hjärtans amur? 

Jag gick igenom landet: 
så susade alla snår; 
jag lyddes vid själarnas dörrar: 
så sjöng det i alla vrår. 

Och toge jag sjumilsstöflar 
och ströfvade, Lunkentus lik, 
i världens konungariken, 
jag hörde väl samma musik. 

Min själ är lik en lustgård; 
där grönskas de torraste rös, 
där spela vind och källor 
en visa så våramurös. 

Jag är en man ur hopen, 
vill fånga på lek någon gång 
en strof ur min och alla 
de andra själarnas sång. 

Så knyter jag lundens blommor 
omkring min kärestas hals 
och sjunger i glädjeåren 
och väger ej orden alls. 

Jag sjunger i ny och i nedan 
om vårtid och ung amur. 
Den sången kan ingen förtörna, 
Cecilia lill, eller hur?

Ave Maria, 
benedia 
dem som suga och dia. 
Själv har du haft ett barn vid ditt bröst. 
Vyssa med din ljuva röst 
i den stränga höst. 

Ave Maria, 
benedia 
dem som köra och ri'a. 
Själv du for till Egypti land. 
Led du hästen vid din hand 
genom ökn och sand. 

Ave Maria, 
benedia 
djuren i stall och stia. 
Själv var du fattig liksom vi. 
Stå vår ringa näring bi, 
giv oss korn och kli. 

Ave Maria, 
benedia 
dem som ärligen fria. 
Själv var du fäst vid en timmergesäll. 
Lys dem i den mörka kväll 
till den rättas tjäll. 

Ave Maria, 
benedia 
dem som plågas och skria. 
Själv du grät med ett kors till stöd 
Hjälp oss i var ångst och nöd, 
hjälp oss till vår död.

Jag målar en ros 
och lilja därhos, 
en ingen tror, 
en ingenstans gror, 
och blott till mitt hjärtas nöje 
jag slingor och kransar snor. 

Jag målar en vår 
med nypon i snår, 

jag målar en höst 
med sippor på bröst, 
jag blandar all årets fägring 
min drövade själ till tröst. 

Jag målar en stad, 
en skön och glad, 
med torn som ljus, 
med portar och krus, 
jag målar kung Salomos gamman 
bland blomster i frillornas hus. 

Jag målar en bild, 
en skär och mild, 
en ingen vet, 
en hemlighet, 
förstucken i flocken av tärnor 
på mången bergsmanstapet. 

Men se min kurbits, 
dess resning och snits! 
Allt högre den gror, 
blir kunglig och stor, 
en alla gurkornas gurka 
från landen där solen bor. 

Nu slutar mitt värv. 
Jag går med min skärv, 
en ingen minns, 
en ingenstans finns. 
Men hundrade år och mera 
kurbitsen står stolt som en prins.