Jag målar en ros 
och lilja därhos, 
en ingen tror, 
en ingenstans gror, 
och blott till mitt hjärtas nöje 
jag slingor och kransar snor. 

Jag målar en vår 
med nypon i snår, 

jag målar en höst 
med sippor på bröst, 
jag blandar all årets fägring 
min drövade själ till tröst. 

Jag målar en stad, 
en skön och glad, 
med torn som ljus, 
med portar och krus, 
jag målar kung Salomos gamman 
bland blomster i frillornas hus. 

Jag målar en bild, 
en skär och mild, 
en ingen vet, 
en hemlighet, 
förstucken i flocken av tärnor 
på mången bergsmanstapet. 

Men se min kurbits, 
dess resning och snits! 
Allt högre den gror, 
blir kunglig och stor, 
en alla gurkornas gurka 
från landen där solen bor. 

Nu slutar mitt värv. 
Jag går med min skärv, 
en ingen minns, 
en ingenstans finns. 
Men hundrade år och mera 
kurbitsen står stolt som en prins.