Tvenne sånger , opus 9

Ur glesnande skogen jag ilade fram 
snart stod jag där fjället ned sig sänkte 
och fjärran drog min blick mot bergens blåa kam, 
därunder de klara sjöar blänkte 
och nedanför i dalen mitt kära hem jag såg och älfven, 
som på slätten i silfverbukter låg. 
Till solbeglänsta bygder stod min längtan.

Men åter det var som om den grönskande lid 
tycktes susa så bedjande och klaga, 
som om den till mig hviskat: "Hvi lemnar du min frid 
blott för att ned i mänskovimlet draga?" 
Ack, skogen och fjället de hade i mitt sinn 
för första gången sjungit sin vemodstanke in 
och sedan jag glömmer dem väl aldrig.

Ty ofta när i myllrande städer jag går 
och i praktfulla, skinande salar 
densamma blyga hviskningen fram till mig når 
långt fjärran från min barndoms gröna dalar. 
Då griper mig en trånad till skog och fjäll, 
då hör jag åter locklåt och klockor i kväll 
och sus emellan mossiga granar.

Luk op dit Vindu, skön Jomfru, 
Jeg kommer med Sang og Spil, 
Toner og Ord jeg sammensnor 
Og slynger dem som jeg vil. 
Fjernt og när over alle Trär 
Falder det glödende Aftenskär 
Og bränder som Kys på din Rude. 
-- O, luk den op! - hvis du vil. 

Din Rude klirred, skön Jomfru. 
-- Du staar der i al din Glans! 
Se, Alt hvad jeg fandt, jeg sammenbandt 
Og bringer dig i en Krans! 
Klokker og klöver og skovstjerner smaa;
alt hvad jeg fandt skal jo du blot faa. 
Jeg rey til blods mine Fingre 
at smykke dit Haar till Dans.

Nu kaster jeg Kransen, skön Jomfru! 
Du Söde, vär mild og god! 
Jeg bönfalder dig, ak tramp den ej 
For haardt med din Silkefod! 
Af Graad, blot af Graad, er jo, Krasen vaad, 
og ser du den röde Silketraad? 
Den sige dig skal: "For din Lykke 
Jeg giver mit Hjerteblod”.

Du svarer mig ej skön Jomfru? 
-- Nu vel, jeg tier og gaar, 
Og kun til Tröst, for min egen Lyst 
Pling-plang -- Guitaren jeg slaar. 
Luften er mild, men som glädevild 
Bränder jorden i Himlens Ild. 
Og du -- du staar midt i Solen, 
Og har min Krans i dit Haar!