Sånger och visor

Kärt är att råka dig, nattviol,
der blek du står ibland gräsen
och suckar ut efter sjunken sol
din doft, ditt innersta väsen.

Ljuft är att höra din sång, du trast,
der högst i granen på spaning
du jublar ut under qvällens rast
om morgon rodnad din aning.

Men lär mig, nattviol, blid som din,
en sorg, när fröjd har gått under!
Trast, lär mig tolka så glad som din,
min tro på ljusare stunder!

Stolts Adelin hon var den vänaste mö,
     som sömmat i guld och siden.
Hon gångar sig ut allena under ö
     en afton, när dagen var liden.
          I skogens snår
          ett styng hon får;
så sof hon i berget i åtta runda år --
     men gräset gror under tiden.

Herr Helmer han var en riddare båld,
     därhos sin käresta trogen.
«Det svär jag att frälsa ur trollets våld
     min mö i villande skogen.«
          Så drog han åstad,
          så käck och glad,
med harpoklang, med sånger och kvad. --
     Krist gifve, att skörden blef mogen!

Den första gång han i harpan tog,
     då började liljorna att blomma;
den andra gång han strängarna slog,
     då rördes Guds helgon fromma;
          den tredje gång
          han höjde sin sång,
skön jungfrun väcktes ur dvalan lång --
     för nu står rågen i blomma.

Vid horisontens västra rand
där stod en sky så röd;
den sken i aftonsolens brand
så röd, så rosenröd.

Och midt emot vid himlens bryn
en annan stod så blek;
han hade kär den röda skyn,
men var så blek, så blek.

Du fagra sky, som ännu ler,
som är så röd ännu,
ack, vänta blott, tills sol går ner,
så bleknar äfven du.