Tvenne lyriska stämningar

Rostbruna, dunkelröda, halft förbrända
de glöda midt i sommarens rikedom.
Tärda af lidelsens smärta, förkolnade
i sitt hjärta, märkta af ödets tunga dom:
"Tristi amori, tristi amori, amori."

Ute i sol och sommar lifvet och lyckan blommar,
glädjerosor doftande stå!
Ensamma, dunkla öden skapade
att i glöden blott af sin egen eld förgå:
"Tristi amori, tristi amori, amori."

Plocka dem icke i lystnad! Gå dem förbi i tystnad;
grym är ödets och kärlekens magt.
Ingen dess sår får röra,
ingen dess smärta störa skuggan i sommarens rosenprakt:
"Tristi amori, tristi amori, amori."

Det doftar jasminer, det doftar hö,  
på sanden hvitnar akasiors snö,  
och hafssalt med flägtarne blandas. 
O, kunde jag gömma mig,  
dyka i hvar välluktsbölja,  
som glider förbi, och in i själen den andas. 

Det ångar af regnvåt, solvarm jord, 
luften strålar af milda ord,  
som smeka mig gladt om kinden. 
Det spånnes ett famntag af lycka och ljus 
från himmelens klarhet till jordens grus,  
omfläktadt af sommarvinden. 

Det doftar reseda från gräsets rand,  
och från de djupröda rosornas brand 
slåa flammande välluktslågor. 
Djupt inne från granskogens tysta borm 
presasas en vällukt, mättad och varm 
som flyter med luftens vågor. 

Det stiger mot himlen, det smälter ihop 
till ett enda, doftande glädjerop. 
O, att jag kunde det gömma,  
och detta ackord af rosor och hö,  
af hafsluft och solljus och blomstersnö 
i vinterns sköte tömma.