Mieskuoroja

Mikä on outoa, etäistä,
Sinne nuorison ikävä,
Sieltä siintävän näkevät
Kultalinnan lintuinensa,
Kunne saapuvat, tavaavat
Kaarnalinnan, kaarnelinnun
Katumusten, kaihon kartanolla.

Maria drömmer i rosengård,
på vägen till Tabor från Nasaret,
hon drömmer om stundande modersvård
åt en leende gosse av Davids ätt.

Över jungfruns drömmar är himlen blå
och sjunger i linden en fågelkör,
medan höstmoln driva i flockar grå
för klagande vindar därutanför.

Därinne är rosornas skara ung;
den vissnar ute på Jisreels slätt.
Därute är gången av tiden tung;
vid drömmerskan smyger han tyst och lätt.

Därute är träldom och våld och kiv,
en döende värld, av synder frätt;
därinne drömmar om evigt liv,
om frid på jorden och mänskorätt.

Maria vaknar i rosengård
- det blixtrar över Genesaret -
och sömmar en linda med blodröd bård
åt folkmartyren av Davids ätt.

Nu är det helg över hafvet 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Olla mullai oma pirtti, oma liesi – omat orret
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

PELLERVO 
  (laulaa, Väinö kanteleellaan säestää).

Suurvaltaa susi ylisti,
Ahma peurojen tuhoa,
Kettu, ilves ilkitöitä --
Minä kiitän kontiota,
Jok' ei pieniä pureksi,
Ei ota ylevän päätä,
Urhoista jalointa miest' ylistän.
    Parvi uusii viime säkeen.
On komea korven hirvi,
Jonka pään vapaus nosti,
Kuin salolla hongan latvan;
Vaan pohjan palojen roihun,
Hankien kimaltokiillon,
Kevät-yön valonkin voitti
Kauneus ihanan Pohjan immen.

Nää Savon rannat rakkahat 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Han var ingen lysande konungason, 
nej, långt ifrån, 
men han älskade konungens dotter. 
Och knappast hann solen förborga sitt sken, 
så lupo hans tankar och lupo hans ben 
till slottet --
för si, sådan är kärlekens begäran. 

Där satte han sig vid muren och kvad: 
»Ack, veten I hvad, 
mig lyster min lycka att pröfva. 
Först slår jag kungen och hela hans här, 
så röfvar jag dottern och allt hennes är, 
det gör jag!» 
För si, sådan är kärlekens begäran. 

Men natten föll på och glädjen vardt kort, 
han jagades bort, 
och väktare ställde sig vid muren. 
Då kastade han sig på marken och grät: 
»Jag hade så gärna min älskade i knät, 
så gärna!» 
För si, sådan är kärlekens begäran.

Jopa tunsin tullessani,       
Tiesin tiepotellessani,       
Tämän koitosen kotihin,       
Tämän talon tanhuille--       
Tunsin saavani hyvihin,       
Ja jaloihin joutuvani:        
Kolm' oli aittoa mäellä:      
Ison aitta kultaharja,        
Pojan aitta hopiaharja,       
Veljenpojan vaskiharja.       
Tunsin saavani tupihin,       
Joutuvani juominkihin,        
Kun tuli oluen tuohku,        
Viinan karsu kartanolle.      

Hyv' on sain tähän salihin,   
Jouvuin näihin juominkihin;   
Juon mä päivän, juon mä kaksi,
Pääsen kohta kohmelohon,      
Selviän mä siitä jälle.       
Niin olen sitte selvä miesi.