Vier serbische Volkslieder

O, du min källa sval,
O, du min ros så röd,
Ros, som så snart slog ut!
Vem skall jag ge dig åt?
Månne åt moder min?
Har ju ej moder mer.
Månne åt syster då?
Fjärran hos maken hon.
Månne åt broder då?
Drog ju i härnad han.
Månn' åt min älskling då?
O; han är långt från mig
Bakom tre skogars löv,
Bakom tre strömmars våg.

Snö föll neder på Sanct Görans dagen;
Fogeln genomflöge ej dess flingor.
Flickan trampar drifvan, bar om foten,
Efter henne bär dess broder skorna.
"Kännes ej i dina fötter vintern?" –
"Ej i mina fötter kännes vintern,
Vintern känner jag uti mitt hjerta;
Dock från snön är vintern ej derinne,
Vintern der är kommen från min moder,
Som mig ger åt den, som jag ej älskar."

Säg dock, hvad vill jag?
Sömnlös är natten,
Oro och smärta, Qval i mitt hjerta, --
Dö blott, ja, dö blott
Vill jag för dig.

Blommor sådde trenne täcka flickor,
Kyndel uppå berg, i dalen mynta.
Och en yster gosse kommer dristigt,
Och af blommorna en knippa plockar.
Hemligt gillra flickorna dock snaror,
Och den yra , käcka gossen fångas.

Ena så: "i lågorna med honom!"
Andra så: "ur landet skall han jagas!"
Tredje så : "nej, nej han måste hängas!"

Och den ystra gossen talar åter:
Är ej guld, att man mig smälta skulle,
Är ej skälm , att ut ur landet jagas,
Gosse är jag , och jag måste hängas
Vid det olycksträdet -- qvinnohalsen.