Legender och visor

Gudule, du hvitaste syster
på Mechelens altarduk,
mig lifvets fröjder gjort dyster,
mig dödens sorger gjort sjuk.
De flyende dagarnes drufva
fått malörtens smak i min mund,
så hör mig, Gudule, du ljufva,
i ljufva systrars förbund.

Mot vägarnes skärfvor stötta
mina fåvitska fötter förblödt,
och begären ropat sig trötta
i mitt dorska och syndiga kött.
Min förmätna, trotsiga hjärna
fått ett fruset vattusprångs fred,
så hör mig, du ljusaste tärna
i de ljusa tärnornas led.

Träd in på höstmånens strimma
i härbergets hvilorum,
låt ditt leende öfver mig glimma
som sol öfver näjd, som är skum.
Sjung i sömn mitt hemlösa hjärta,
sjung i blund min värkande sans,
Gudule, du skuldlösa smärta
i skuldlösa jungfrurs krans.

Låt din sång likt sommarrägn falla
på mitt sinnes förbrända jord,
du fagraste syster af alla
bak Mechelens altarbord.
Du har lisa mot lifvets tunga
och sötma mot dödens sting,
Gudule, du strålande unga
i strålande systrars ring.

Monika, moder, bladena falla,
ängarnes örter ren lien slog,
vinterns första andetag kalla
isa mitt hjärta i gulnad skog.
Tung är hvar tanke och trött hvar lem,
ändlös den mörknande vägen hem.

Hukad och stum vid härden du sitter,
purpurröd ränning med skytteln du slår,
purpurrödt färgar eldstadens glitter
rynkade kinder och grånadt hår.
Medan i spiseln kvällsvind slår in
vadmal du väfver åt sonen din.

Munnen är sluten, trött på att tala,
blicken stirrat sig matt och skum.
Tyngre skuggorna alltjämt dala
rundt i din stugas tigande rum;
bränderna falna i spiselvrån,
rolöst du väfver för villfaren son.

Monika, moder, med bitter råga
lifvet har bräddat hvar dryck på mitt bord.
Mannen och kvinnan lika mig plåga,
led är min läpp på kyssar och ord.
Långt från det lefvande lifvets färd
längtar jag hem till din slocknande härd,

Längtar från ögon, som le och bedraga,
hem till ditt ögas slocknande brand,
ingens hand mig lyster att taga
mer än din vissna och tynade hand,
ingen sång mig kan skänka behag
mer än din väfstols tonlösa slag.

Längtan och lycka, all jordisk lystnad
larmat sig ändtligt till döds i mitt kött;
nu vill jag hem, vill ställa i tystnad
palln vid din bänk och hvila mig trött,
medan ur askan af höstkvällens vind
röken drifs kvalmig hän mot min kind.

Så vill jag sitta, medan min väfnad
når sin fulländning med inslag och våd.
Botten den dunkla det är min lefnad,
ränningen röd är din kärleks tråd,
röd och stark som den moders glöd,
som allena stått bi emot ångest och död.

Monika, moder, för frostens pilar
ängarnes grönska ren ligger fäld.
Löfvena lossna för vinterns ilar,
multna på marken i skog och däld.
Tung är hvar tanke och trött hvar lem,
ändlös den mörknande vägen hem.

Öfver granarnes kronor står himmelen blå, 
och sommarens strömoln tindra, 
och spindlarnes nät, som bland kvistarne gå, 
som sländornas silke glindra. 
Nu måste du komma, min vinterdröms brud, 
som jag bidat i månader trogen, 
och mig dansa till mötes vid trastarnes ljud 
på den ljusaste korsväg i skogen. 

Det doftar af sommar från solvarm mark 
af barr, af kottar och grenar, 
af kryddade örter och kådig bark 
och daggvätta dikesrenar. 
Nu måste du sitta, min vinterdröms mö, 
där smultronets kart blir mogen, 
och pyrolans doft i ditt sköte strö 
i det grönaste gömslet i skogen. 

I Jag letar i skugga, jag letar i sol 
på gröna, slingrande kosor. 
I Jag finner väl grandjupets dolda viol 
i och tjärnens snöhvita rosor. 
I Men min vinterdrötns vif ej jag finna förmår 
I min fröjd uti stugan och logen, 
och förgäfves jag letar bland dungar och snår 
i till det bortersta brjnet af skogen.