Gudule, du hvitaste syster
på Mechelens altarduk,
mig lifvets fröjder gjort dyster,
mig dödens sorger gjort sjuk.
De flyende dagarnes drufva
fått malörtens smak i min mund,
så hör mig, Gudule, du ljufva,
i ljufva systrars förbund.

Mot vägarnes skärfvor stötta
mina fåvitska fötter förblödt,
och begären ropat sig trötta
i mitt dorska och syndiga kött.
Min förmätna, trotsiga hjärna
fått ett fruset vattusprångs fred,
så hör mig, du ljusaste tärna
i de ljusa tärnornas led.

Träd in på höstmånens strimma
i härbergets hvilorum,
låt ditt leende öfver mig glimma
som sol öfver näjd, som är skum.
Sjung i sömn mitt hemlösa hjärta,
sjung i blund min värkande sans,
Gudule, du skuldlösa smärta
i skuldlösa jungfrurs krans.

Låt din sång likt sommarrägn falla
på mitt sinnes förbrända jord,
du fagraste syster af alla
bak Mechelens altarbord.
Du har lisa mot lifvets tunga
och sötma mot dödens sting,
Gudule, du strålande unga
i strålande systrars ring.