Tre Sånger med Accompagnement af Piano-Forte

Stjernorna blinka
Ner på min ödsliga stig.
Stjernorna vinka
Tröttade vandrarn till sig.

O den som hade
Vingar som fåglarna ha!
Broder, hur glade
Skulle dit uppåt vi dra!

Ser du, på randen
Utaf den gyllene ön,
Lyran i handen,
Står der en engel så skön.

Vänligt han nickar
Ner till den skuggiga jord.
Ser du hans blickar?
Hör du den hviskandes ord?

Plötsligen Guden
Griper i strängarnas gull.
Lyssna till ljuden!
Verlden af sången är full.

Strömmen och strömmen,
Toner! jag känner er väl.
Ofta i drömmen
Hörde jag er i min själ.

Säkert bland vänner
Såg jag ock engeln en dag.
Säkert jag känner
Sångarens anletsdrag.

Ännu med smärta
(Smärtan bland skuggorna bor)
Djupt i mitt hjerta
Suckar hans fängslade bror.

O huru fången
Längtar i stjernornas sken!
O huru sången
Går genom merg, genom ben!

Starkare ljudar
Sången från stjernorna ner.
Vandrande Gudar,
Tagen mig hastigt till er!

De lindar stå under borgatorn,
Der sömma de Jungfruer tolf.
Der leka två ädla Konungabarn,
Tillsammans på högalofts golf.
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

Ung Astolph håller stolt Svanhvit i famn,
Och slår stålhandske mot bord,
"Den yppersta Konung jag blifva vill,
Som någonsin lefvat på jord!"
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Ack blefve den yppersta konung du,
Som lefvat i alla de land!
Och jag ville vara en ring af gull
Och sitta på konungens hand." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Det blir dig så svårt att vara en ring
Och sitta på konungens hand;
Han tvår den så ofta i mannablod,
Och mister en finger ibland." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Då skulle du vara den käckaste sven
Som nånsin i gullsadel satt,
Och jag ville vara en fjäder så hvit
Och vaja från riddarens hatt." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Det blir dig så svårt att som fjäder lätt
Få vaja från riddarens hatt;
Der gnistra på stål de svärdshugg så tätt,
Som stjernor i vinternatt." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Då skulle du vara den klaraste å
Som flöte på gullsands bädd,
Och ville vara så liten en and
Och simma från brädd och till brädd." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Det blir dig så svårt att vara en and
Och simma från brädd och till brädd;
När jägaren arla går ut på jagt,
Den skjuts, eller bortflyger rädd." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Då skulle du vara den stoltaste hjort
Som lopp genom villande skog,
Och jag ville vara så liten en hind
Och dansa vid kronhjortens bog." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Det blir dig så svårt att vara en hind
Och dansa vid kronhjortens bog;
I snåret kommer den ludna björn,
Han grepe den hinden fullnog." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Då skulle du vara den fagraste lind
Som grönska kunde på jord,
Och jag ville vara ett strå af gräs
Och gro öfver lindens rot." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Det blir dig så svårt att vara ett strå
Och gro öfver lindens rot;
Det spädaste lam, som i marken går,
Kan trampa det under sin fot." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Då skulle du vara den högsta ek
Som stånda kunde på äng,
Och jag ville vara en qvittrande trast
Och reda i toppen min säng." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Det blir dig så svårt att vara en trast
Och reda i toppen ditt bo;
Det lyssnar så mången på trastens sång,
Och skrämmer den opp ur sin ro." -
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

"Så blif då en kyrka på Nordanhed,
En kyrka, så herrlig som stor;
Och jag vill blifva ett altar af sölf
Och stå i dess heliga chor!"
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

Helt listigt talte då de tärnor tolf:
"Och glöm ej den mö, du har fäst!
Af alla, som varit i verlden till,
H o n  unnar dig allrabäst."
När dag rinner opp, sofver kärestan djupt under linden.

J varelser kännen J glädjen?
En colibri flygtingen är;
Från blomma till blomma, i vexling,
Sitt smek och sin hyllning han bär.

I sprittande rörlighet flägtar
De skimrande vingarnes par;
Och blommornas läppar han kysser,
Men blott tills de hviska: "blif qvar!"

Då bort, efter friskare läppar,
Till främmande bygder han far:
"Hur lockande var han! Hvad skada,
Att ock så bedräglig han var!"

Så hör han de lemnade klaga;
I flygten han svarar de små:
"Ack! lefver jag tills jag blir gammal,
Nog blir jag då trogen också!"