Finska Sange

På jorderingen det finnes ingen
så fager blomma, som vännen min,
vännen den hulda, som håg och sinn’
oemotståndligt har tagit in.

I höstekvällen på öde fjällen
jag tänker blott på min vän så blid.
Straxt blir så soligt och varmt därvid,
som i den ljuva midsommarstid!

O vor’ en herdeflicka jag,
så fri från sorg och kval
jag skulle ständigt sjunga
i skogens gröna sal:
ja, hela dagen skulle
så glad min drill jag slå,
att göken själv blev narrad
att stämma in också.

Ack, länge nog jag väntat har
att höra gökens röst;
då skulle bittra kvalen
försvinna ur mitt bröst,
så tänkte jag och bidde –
och nu har våren grytt,
men ack, utur mitt hjärta
likväl ej sorgen flytt.

Nu sjunger lilla fågelen
och göken ropar jämnt,
men när till dem jag lyssnar,
blir hjärtat så beklämt,
och bittra hjärtesorgen
blir därvid endast ny,
och kvalen bliva tyngre
i stället för att fly.

Jag älskar dig, kär vännen min,
ur djupet av min själ,
fat hoppet att dig äga
jag säga fär farväl!

Den glöd du i mitt bröst har tänt
ej kan där släckas mer,
förrän en gång jag sänkes
i gravens sköte ner.

Och ängens alla blommor små,
som växa vid min stig,
i djupa hjärtesorgen
ej kunna trösta mig.

Kom ljuva herdeflicka,
dig väntar herden här!
Här gå så vackra hjordar,
här pinglar bjällran så skär,
här gå så vackra hjordar,
här pinglar bjällran så skär;
här lysa smultron så röda,
och hjortron på tuvan stå,
och hallonen härligt glöda
emellan klipporna grå.
Kom ljuva herdeflicka,
dig väntar herden här!

O kom till mig, du ljuva,
o kom, min hjärtans kär!
Det er så skönt att valla
de bruna hjordarne här,
det er så skönt att valla
de bruna hjordarne här.
Se! där en kulle sig höjer,
och här blommar häck vid häck.
I fjärran en sved sig röjer,
där borta skummar en bäck.
O kom till mig, du ljuva,
o kom, min hjärtans kär!

O kom till mig, du ljuva,
o kom, min hjärtans kär!
Om dig ej annat lockar,
så finns din älskling ju här,
om dig ej annat lockar,
så finns din älskling ju här,
hvars liv med ditt fått förflyta
från barndomens första lek –
säg, vill du ej mera byta
med honom kyssar och smek?
O kom till mig, du ljuva,
o kom, min hjärtans kär!

Jag spejande framgick vid gärdsgårdens sida,
jag lyddes och lyddes från tåget i byn,
då såg jag min älskling långt bort i den vida 
av fjärdar omkransade tallskogens bryn.
Och frost var på marken, och böjan vid stranden
låg frusen och stelnad, och himlen var grå,
och vissnade blommorna sovo i sanden,
och gulnade löv föllo ned däruppå.

Jag gråtande framskred den ödsliga vägen,
med klagan jag gick utmed villande led,
och tunga de voro, de ilande stegen,
och bitra de tårar, som strömmade ned.
Men vännen mig sträckte den längtande famnen,
jag hörde den älskades smekande röst,
jag hann till hans sida, och skyddande hamnen
jag fann vid hans varma, hans trofaste bröst.

Och händer i händer förtroligt sig knöto,
och öga mot öga i hänryckning log,
och kinder mot kinder sig rodnande slöto,
och munnen den kysstes, och hjärtat det slog;
då doftade lunden, då knoppades träden,
då strålade solen, då skingrades snön,
och ljungen sköt blommor på doftande heden,
och vågorna svallade åter på sjön.