Sex sånger

För vilsna fötter sjunger gräset:
jag är din matta var du går - 
räds ej att natten förestår!
För vilsna fötter sjunger gräset:
mot hemmet styr jag dina spår.

För vilsna fötter sjunger gräset:
under mitt täcke sänks din bår - 
räds ej att natten förestår!
För vilsna fötter sjunger gräset
du går mot hemmet var du går.

 Agaven står i blom och solen skiner.
 Män och kvinnor dra i land den sista fångsten av sardiner.
 "Kärlek flyr undan lätt som lättaste fisk i vågen."
 Så sjunga de och hala in de tunga ankartågen.

 Vi ha stannat under pepparträdens gröna parasoller.
 Men varför tar du bort den fina handen som jag håller?
 Och vad har släckt din solskensblick och gjort dig skum i hågen?
 "Kärlek flyr undan lätt som lättaste fisk i vågen."

Snart bli därute löven glesa. 
Pendylen slår. Vi räkna slagen. 
Det är för att du snart skall resa, 
vi gått förstämda hela dagen.

Vi gå till bords men utan hunger, 
och våra andetag bli korta
var gång en vind bak rutan sjunger. 
Det är för att du snart är borta. 

I fönstret ligger tidtabellen. 
Vem hjälper oss att glömma tiden? 
Vem tröstar oss den sista kvällen, 
för att vår sommar är förliden?

Sagans prinsessa satt ensam och såg
ut över havets blå ändlösa våg,
längtande hemmets strand, frågande luft och vind: 
Sjunger min näktergal? Spelar min lind?

Sjunger min näktergal? Spelar min lind? 
Längtan till hemmets kust bleker vår kind. 
Hem ska vår längtan gå, buren av havets vind: 
Sjunger min näktergal? Spelar min lind?

Jag älskar ingen blomma så
som jungfrulinets fina blå
förunderliga låga.
Bland gulvial och ögontröst
den bär sin balsam till mitt bröst
för hjärtats sjuka tåga.

Jag böjer mig bland gräs och strå
och låter ögat i dess blå
och ljuva bad sig skölja.
Dess jungfrurena klara ljus
ska i mitt liv bland stoft och grus
av intet stängt mig följa.

I änglar, som vandren bland palmer där ovan,
må löven ej prassla: min gosse vill sova.
I Betlehems palmer, som skakens av bråda
och brusande vindar, som tjuta och dåna.
O, stormen ej, vaggen blott sakta där ovan!
Må löven ej prassla: min gosse vill sova.
Det heliga barnet är trött av sin plåga
och trött av att ständigt på jorden få gråta.
En stund vill han vila från strömmande tårar,
må löven ej prassla: min gosse vill sova.
Han fryser, ty kyliga vindar nu råda.
Ej täcke har jag att ge honom som gåva.
O, helige änglar, som vandren där ovan,
må löven ej prassla: min gosse vill sova.