Fem ballader

Skytteln skall gå
och vävstoln slå,
långt innan rutorna blänka
gryningsblå.
Mor skall ställa och tänka
både för stora och små
dygnet om under julen,
medan far i sin mörka vrå
sitter trög och kulen
och ser på.

Men vid ett fat
med blodig mat
kvicknar han till och breder
sig kavat.
Ansiktet färg gör heder
åt en gammal soldat.
Se, nu lyfter han kruset,
och på lockets nötta sirat
glimmar skönt i ljuset
en dukat.

Lyssna och hör
hur stormen kör.
Vargarna tjuta på isen
utanför,
elden dundrar i spisen,
och i sin spilta rör
hingsten sig skrämd och fnyser.
Snöig står gårdens havrestör,
där ett kvitter fryser
bort och dör.

Sagornas jord
med fjäll och fjord,
var är din like bland länder
än förspord?
Händer som hålla händer
trofast vid samma bord,
öga som värmer öga,
vildfärd och skrock och bibelord,
det är fädrens höga
hem i nord.

Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.

Och om månen kan ge vad vi önska,
så niger jag tre gånger till,
och krona jag bär,
när marken sig klär
och björkarna gunga av grönska
och lärkorna spela sin drill.
Det är långsamt att önska och önska.
O, vore min kära här !

Lyft nu upp honom, stormmoln, på vingen
och tag honom, våg, på din rygg.
Han är ung som jag,
han är varm som jag,
han är härlig och stark som ingen,
och säll skall jag sova och trygg
i hans armar en gång under vingen
av natten, tills natt blir dag.

Middagsstillhet och klöverånga.
Ljuset flammar och smälter i ro
över åsarnas långa
kammar, där molnen bo.

Här i backen sitter Pan
lat, med nacken mot en gran.

När han börjar spela,
spela träden, susar säden,
lyssnar hela 
jorden till hans kväden.

Livets stora hunger 
stiger stark och god,
och mitt sommarblod
sjunger.

En åsknatt med blåa lågor kring betesmarker och stup 
såg jag hur näcken höjde sitt huvud ur skogssjöns djup. 
Han hade alger i håret och snäckor och bottenslam. 
Hans vilda ögon lyste som fosfor där han sam. 
Det kokade i vattnet, det bubblade och brann, 
när mannen från djupets rike i djupet åter försvann.

En näckros tog han med sig på stället där han dök. 
Hur hemskt när svarta vattnet den hvita blomman slök. 
Nu är hon fången därnere. En åsknatt med eld och dån 
och näck och mumlande marker tog djupet igen sitt lån.

Trollskygg för ljuset, tung i sinnet, 
gick jag i höga berget in, 
reglade huset, dräpte minnet, 
gjorde den unga jungfrun till min.

Bergakung blef jag, mörkrets kalla 
värld blef den enda värld jag förstod. 
Tiden fördref jag, jag som alla 
troll, med att pina kristet blod.

Hon som jag tagit vart så stilla. 
Aldrig hör jag mer hennes skratt, 
sedan jag dragit in med mitt lilla 
rof i det gråa bergets natt.

Skulle dock haft en människa hos sig, 
hon det unga människobarn! 
Kölden tog kraften. Rund och rosig 
kind blef så hvit som flingors flarn.

Nu är den fångna från dig gången, 
nu är du ensam, bergakung. 
I det förgångna är jag fången. 
Lång görs mig tiden, sorgen tung.

Upp mina flinka tankesmeder, 
smid en trollring åt mig fort! 
Vidderna vinka, vägen leder 
äntligen ut ur bergets port.

Solriket stimmar. Skaparringen 
bär jag på fingret hvar jag går. 
Se hur det glimmar guld från tingen, 
se hur det blommar skönt i mitt spår.

Men det är bara sinnesvilla, 
bara trollguld och pappersblom. 
Hon som fick fara bittert illa 
var dock min enda rikedom.

Hvad vill jag här i ljuset det höga? 
Ljuset är till för människor blott, 
sticker och skär i trollens öga. 
Aldrig få trollen människolott.

Vålnader kalla mig tillbaka. 
Kungssal i berget öppnar sig ren. 
Trött att befalla, trött att vaka, 
somnar jag in och blir till sten.