Fyra muntra visor

Jag är mönstrad inför kronans bord och jag är funnen sund,
och med karlasteg jag drager ut ur barndomslekens lund. 
Jag får tåga med till heden
i de raska kämpaleden,
och mitt land har lovat kalla på mig i sin faras stund.

Jag är mönstrad in i Amors här, den käcka här, som går
dit där längtans örnar leda, medan pulsen trumman slår.
Alla flickor som här gånga
har jag lov att söka fånga,
och det bästa bytet för jag hem från mina krigarår.

Jag är kallad in av sångens gud till tjänst i hans kapell,
och bland mästerspelman är jag visst den armaste gesäll.
Flöjten skar jag mig bland viden
i den ljusa savningstiden,
och kring mark som blommar dansar låten yrande och gäll.

Och så står jag då i vapenrocken som en man bland män,
och med sång jag svär min glada tro åt fanan och min vän.
Nu farväl, min barndoms nejder!
Jag går ut i livets fejder;
om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag igen. 

Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldiga skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar -- lik vallmon på slokande skaft --
så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin. 
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull. 

Det är den barske fanjunkar Berg,
hans anlete lyser i lingonfärg,
han är tjocklagd men ståtlig och rak;
är knektarnas fasa men flickornas vän. 
På ungdomsgillena virvlar han än
sin mö mellan tilja och tak.

Men folket tänker: "Din gamle uv,
nu borde du finna vilan ljuv,
se'n du tokats i all din dar!"
Ja, kom blott och sådant åt Bergen säg,
när han går på dans och på giljarväg!
Han ger dig ett snäsigt svar:

"Så länge ännu en flicka ser
förstulet bort till min plats och ler,
är, hin anamma, jag ung.
Så länge far jag i stampande flock
med pickande hjärta under min rock,
rask, yster och vig fast tung."

Hvi gjuter du i vågen
så sorgefull i hågen
ditt ögas salta biflod, o
Selinda Fläderblom?
Han svek, du svek, I sveken --
så lyktar ju den leken,
så skall den lekas utan ro,
tills jordens krets är tom.

Stryk bort din gråt, min vackra vän,
här finns ju gott om manfolk än,
        å ja,
och säg mig, då vi ses igen,
om ej jag rått dig bra!
När månen blir en spann,
bli alla gossar trogna,
        å ja,
när alla enbär mogna,
få alla flickor man.
Hvi hänger du i tågen,
där skeppet far på vågen,
så dyster som i galgen, o
Leander Liljekvist?
En liten boll av fläder,
en pust av västanväder
är flickans hjärta, flickans tro,
och det är dem du mist.

Stick seglet opp, min lille vän,
och res till Kalifornien,
        å ja,
men säg, då du är här igen,
om ej jag kväder bra:
När oxen lägger buss
och skeppare bli kalvar,
        å ja,
då kan du ta på allvar
en flicka och en puss.