Jag är mönstrad inför kronans bord och jag är funnen sund,
och med karlasteg jag drager ut ur barndomslekens lund. 
Jag får tåga med till heden
i de raska kämpaleden,
och mitt land har lovat kalla på mig i sin faras stund.

Jag är mönstrad in i Amors här, den käcka här, som går
dit där längtans örnar leda, medan pulsen trumman slår.
Alla flickor som här gånga
har jag lov att söka fånga,
och det bästa bytet för jag hem från mina krigarår.

Jag är kallad in av sångens gud till tjänst i hans kapell,
och bland mästerspelman är jag visst den armaste gesäll.
Flöjten skar jag mig bland viden
i den ljusa savningstiden,
och kring mark som blommar dansar låten yrande och gäll.

Och så står jag då i vapenrocken som en man bland män,
och med sång jag svär min glada tro åt fanan och min vän.
Nu farväl, min barndoms nejder!
Jag går ut i livets fejder;
om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag igen.