Ur Flora och Bellona

Om våren, säg om våren
allt stolt och ungt du känt.
Ett vårord går som kåren
mot sol och firmament.

Om våren, sjung om våren
hvar nyckfull melodi;
som fläkt och drill i snåren
den löper saklöst fri.

Om våren, gråt om våren
ditt hjärtas svärmeri,
ty solen torkar tåren,
det finns ej kval däri.

En skur på gröna knoppar
som springa efteråt,
ett salt av honungsdroppar
är hjärtats ungdomsgråt.

   Efter en tysk folkvisa

Spinn, spinn, kära dotter,
jag köper dig ett par skor.
Ja, ja, kära moder,
med spännen av pärlemor.
Jag orkar ej spinna,
det värker och det stinger
i alla mina finger,
då tråden jag snor.

Spinn, spinn, kära dotter,
jag köper dig en hatt.
Ja, ja, kära moder,
med pärlor besatt.
Jag orkar ej spinna,
det värker och det stinger
i alla mina finger,
mitt huvud är matt.

Spinn, spinn, kära dotter,
jag köper dig en man.
Ja, ja, kära moder,
så snart som du kan.
Nog orkar jag spinna,
av alla mina finger
finns inget som stinger,
fast så länge jag spann.

De svarta molnen sjunga
en sång på Mikaels dag
och svepa rymden i tunga
och dånande vingeslag:
Som gamar av öknen vi hasta
i härjningens röda spår,
tills vintersvanarna kasta
sitt dun över lundernas sår

De sorgsna furorna sjunga
på Mikaels mulna dag:
Ro, ro, du unga,
som föddes så sen och svag,
du sista, bleka prinsessa
av vårviolernas hus,
som lyfte din gula hjässa
mot sista soldagens ljus.

Mitt hjärta sjunger och bävar
i Mikaels mörka kväll,
ty skuggan av gamen svävar
hotfullt under dess päll,
och snart skall dess himmel lysa
av svanarnas vinterfärd
och sista drömmen förfrysa
som födts i violernas värld.