4 dikter

Gamla, helga klockors sång
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Alla dem, som vilse fara
och ej veta, hvart det bär,
men sitt hjärtas eld bevara,
ensam ren och ensam kär,
alla dem min sång vill följa.

Alla dem, som rodret tagit
i sin egen, arma hand,
dem, som utan tvekan dragit
hän mot längtans dolda land —
alla dem min sång vill följa.

Här är den ljusa viken,
där böljebruset rullar in
från hafvets dunkla riken;
den viken, den var min.

Min barndoms blå vasaller
med sorl och sång mig ta emot
för hvarje våg, som faller
i sanden för min fot.

Här fläkten lungan fyller
med sjöluft, kyligt frisk och salt,
och viddens sol förgyller
med sällsamt varma dagrar allt.

Och här, där minnen leka
i stänk och brus en vårlig kväll,
jag sakta ville smeka
den öde strandens nakna häll.

Alla kvarnarnas vingar snurra.
-- Höst! Höst! --
Stenarne troget surra, surra, 
doft de mala och mala. 
Snarligt kommer den långa, svala 
skymningens tid med ro och tröst. 

Se, hur rönnbärsklasarna glöda. 
-- Tag! Tag! --
Alla ängarnes gyllne gröda 
skurits. Nakna de skina. 
Genom ljungen på branterna hvina 
stigande stormens stråkedrag.

Nu är tiden att fästa en jänta. 
-- Skön! God! --
Farligt är öfver vintern vänta. 
Förrn den nya våren är inne, 
kan förfrysa så månget sinne, 
som i hösten i flamma stod.

Alla trånande hjärtan unga, 
hör! Hör! --
Stormarnes röster hotfullt sjunga! 
Nu det gäller att bärga 
lifvets skördar och lyckan värja. 
Sommaren blek i natten dör. --