Sju dikter ur Ensamhetens tankar

Där innerst I min ande bor en gnista;
Att lyfta den i dagen blev mitt mål,
Min levdans liv, mitt första och mitt sista.

Hon gled mig undan, tärde och förbrände.
Den lilla gnistan är min rikedom;
Den lilla gnistan gör mitt livs elände.

I enslighet försvinner mina år.
Jag rör min eld och pjollrar med min hund.
Jag saknar ej den dag, som gick igår,
men denna långt försvunna stund,
då samma tjänare, som krökt och grå
bär in min kvällsvard, gosse var
och jag ej född, och mor och far
i gräset lekte än som små.

Min stamfar hade en stor pokal,
en jättepokal av tenn.
Mitt hjärta blir varmt, när jag bräddar den
och höjer den i min sal.
 
Då susar ur ölet en minnessång,
vars strofer flamma som bloss.
Gud hjälpe att våra barn en gång
må höra den sången om oss!

Kom vänner, låt oss sätta
oss ned på landet i lugn
och vakta vår kakelugn
och gamla sagor berätta!
Ett batter liv efter detta
törs ingen längre tro,
och därför låt oss bo
i fröjd med våra kära.
Det stora mörkret är nära. 

I Rom, i Rom, dit ung jag kom
Står i marmor i helgedom
en jungfru, som evigt jag drömmer om
och som fordom levat i forna Rom.
 
Jag dröide mot piedestalen stödd,
Det vart mina läppar förment
att möta hennes, jag som blev född
väl tjugu hundrade år försent.

Du söker ryktbarhet; för mig jag tror
ett större väl
så helt att glömmas,
att ingen hör mitt namn, ej ens min mor.

Du hade mig kär. Jag skulle nyss
lagt allt jag ägt för din fot.
Jag skulle offrat all världen
mot ditt hjärta, din famn, din kyss.
 
Men lycklig vår kärlek, som doldes än,
som ej band oss i ve och väl,
tills den tvinade bort, tills vi dödade den
med varandras brister och fel!
 
Vad glömmas kann under åren glöm!
Lyft mi gut som en död ur ditt sinne!
I dag är vårt kärlek en dyster dröm,
i morgon ett ungdoms minne.