Hösthorn

Här är din väg, där spenslig björk
mot åsen byggt en ljus portik.
Vid sidan ligger tjärnen, mörk
av ljuvligt ruvande mystik.
Träd lätt på golv med timjan strött!
Det ligger bygd därnedanför.
Där blomstra byar vitt och rött
och jordens glädje, dit du hör.

Min väg går bort åt annan trakt.
Den dunklar in i valv av gran,
tills myren vidgar, allt för flackt
och hårt belyst, sin bleka plan.
Den stiger tungt mot bergets bryn,
den sprängs isär av stenig vret,
tills krönet öppnar stort en syn
mot öde rymd och evighet.

Ave Maria, 
benedia 
dem som suga och dia. 
Själv har du haft ett barn vid ditt bröst. 
Vyssa med din ljuva röst 
i den stränga höst. 

Ave Maria, 
benedia 
dem som köra och ri'a. 
Själv du for till Egypti land. 
Led du hästen vid din hand 
genom ökn och sand. 

Ave Maria, 
benedia 
djuren i stall och stia. 
Själv var du fattig liksom vi. 
Stå vår ringa näring bi, 
giv oss korn och kli. 

Ave Maria, 
benedia 
dem som ärligen fria. 
Själv var du fäst vid en timmergesäll. 
Lys dem i den mörka kväll 
till den rättas tjäll. 

Ave Maria, 
benedia 
dem som plågas och skria. 
Själv du grät med ett kors till stöd 
Hjälp oss i var ångst och nöd, 
hjälp oss till vår död.

Stig, vårens sol, du ljumma,
och skin på humlornas bon.
Flyg ut ur kamrar skumma,
mina präktiga tjänstehjon,
till er sköna profession.

Snart alla körsbärsträden
slå ut som i ett sving.
Den ädla blomstersäden
skall spridas alltomkring,
och det är ert beting.

Som ingen trädgårdsmäster
begriper ni er sak,
och gärna frömjölet fäster
sitt guld på ert ludna schabrak
och vingarnas skira tak.

I bågiga gångars klasar
av klarbär och morell
det surrar av mjuka basar,
det orglar från morgon till kväll
som i ett vitt kapell.

Och när ni gjort er nytta,
bliv kvar som hos en kamrat.
På det ni ej må flytta,
är varje honungsbytta
i trädgården förd på er stat.

Jag vill ett land bereda
av isop och borag,
av döra och reseda
och många andra slag,
er humlor till behag.

Välkomna till min klöver
och listen kring min knut!
Tag allt ni vill och behöver
och svärma som jag och njut,
så träffas vi sommarn ut.

På alla stänglar det flaggar
i färger av glans och glöd,
och överallt ni vaggar
som gyllenbandade kaggar
med örternas mjälla mjöd.

Ni sörplar som besatta,
och därtill har ni råd,
ty ingen kråka kan snatta
och ingen mänska skatta
därhemma ert förråd.

Ni hör till släktens vita
och ej till dess röda gren,
som tanklöst brukar lita
till rös och tuvig ren,
sitt bo till största men.

Djupt nere här i täppan
har ni ert grävda tjäll.
Dit flyger ni med skäppan,
när äntligt det blir kväll,
och fyller cell på cell.

Nu lider det mot hösten.
Jag hör er klämma i
och hålla ton med nordösten,
som fnurrar sträv förbi
och skrämmer småfä och bi.

Nu hänger frukten mogen
i era körsbärsträd.
Flyg stolt i den röda skogen,
du humlesvärm, och kväd,
hur blommen var söt och späd.

Nu stängas honungshusen
med gluggar och med rör.
Flyg hem vid stjärneljusen!
Snart kastar vinterkusen
sin bom för er farstudör.

Sov gott, mina pigor och drängar!
Jag hoppas frosten ej når
era bolsterhöljda sängar.
Vi träffas nästa år,
om Gud ger oss än en vår.