Ladda ditt rör,
grönklädde jägar! 
Bergets vägar 
smyg utför 
ner till mossen! 
Än är det tid; de nattliga blossen 
blicka på jorden, som kärleksvarm 
slumrar vid vårens barm. 

  Akta dig, akta! 
[Fågeln är som glädjen skrygg,
kärlek är vaksam, är aldrig trygg. 
Smyg dig sakta, 
tyst, på tå! 
Rättnu börjar fågeln slå.]1

  Ser du, natten 
bleknar, flyr, 
morgon gryr; 
land och vatten 
ljusna opp,
dagen är röd på bergens topp;
men inunder
än är det mörkt i dal och lunder.
Ser du, holmen, krönt med fur,
skymtar ur
ljusnad dimma;
ser du, hur dess kronor simma
i en halfdag ännu blek? --
Der är det fågellek.

  Lyss, hur de ömma slagen
helsa dagen,
helsa den sköna, som alltre'n
vaknat på gren.
Hur de längtansfulla ljuden
söka bruden,
fria till den blyga, som
låtsar hon ej vet derom!
Hör, hur de klaga
och förtälja hjertats gamla saga
om odödliga begär,
om en tro, som evig är.
Allt hvad ömmast längtan säger,
allt hvad gladast hoppet eger,
suckar och jubelskri,
blandas deri
om hvarandra;
skogens skald må ingen klandra.
Eviga natur,
hur du talar derutur!
Heliga flamma,
vexlande ständigt och dock den samma! 
Lifvets skaparord, 
tingens hjerta,
högsta fröjd och högsta smärta
uti himmel och på jord,
kärlek, kärlek, sjung du fritt och svärma,
ingen konst kan dina toner härma! --

  Men vildare blir på en gång 
fågelsång,
hvirflar, knotar;
hör hur han hotar
hatad rival:
han skall bort, han skall bort öfver berg och dal.
Hvem kan de vrede lugna?
Krigssång, strid,
samma strid, samma pris, som vid
Troja, det mångbesjungna.
Striden vore värd sitt blad
uti skogens Iliad.

  Härarna dra sig till sida,
Menelaus skall strida
med Paris nu;
priset är den sköna fru.
Helena sitter -- ej på muren,
sitter i furen,
ser kämparna an;
hur det går, får hon en man.
Blodig är bardaleken
mellan Trojanen och Greken.
Bröstgänges spännas de två,
vingarna slå,
och den röda
ringen sväller kring ögon, som glöda.
Kroknäbb och klo
ge ej rast, ej ro,
fjädren flyga bort, blodet droppar
ner på gräsets toppar;
tills uttröttad af sitt äfventyr
Paris flyr.
Ack, men snart en Pandarus spänner
bågens försåt,
syftar åt
segrarn, som yfs bland achäiske männer.

  Segersång
klingar nu, den blir ej lång;
talar om bragders ära
för den sköna, för den kära.
An är det vrede i sångarns röst; 
dock, i förälskadt bröst 
trifs ej stränge 
vreden länge. 
Hör, hur tonen bytes om 
smaningom 
sjunker neder,
veknar, beder
och i längtans suckar inom kort
smälter bort.
Skynda dig, jägar! När fågeln spelar,
synen felar,
hörseln felar: spring, gif akt
uppå sångens makt!
Men när de hvirflande ljuden stanna,
luta dig ner som dödens panna.
Mossen är djup, hvad gör det?
Vattnet dig går blott till knät.
Vill du segern vinna,
skotthåll, skotthåll skall du hinna.

  Fyr!
Sången tystnar, skaran flyr.
Lodet sitter midt i sångarns hjerta;
men han föll förutan smärta,
bäst han sjöng och bäst han brann:
lycklig han.