Och vårsol lyste vid österns bryn,
när riddarns son gick igenom byn.

I dörrn till hyddan där under lind
stod liten flicka med rosig kind.

Och gossen sade: god morgon du!
och kysste henne i samma nu.

De voro morgnade båda nyss,
och frisk som morgonen var hans kyss.

Långt skall jag färdas, du lilla vän,
men glöm mig icke! Vi ses igen.

Så sade gossen och log och gick. -
Hon glömde aldrig den kyss hon fick,

hon glömde aldrig, hur skön han var,
hur trofast lyste hans ögonpar,

hur käckt på böljande lockar satt
hans fjädervajande junkerhatt.

Hon växte upp, och hon mindes än
de ord av gossen: vi ses igen.

Hon växte upp och var glad och skön,
fick lyss till mången en kärleksbön,

och många friare kommo, men
hon sade endast: jag har en vän.

Och åren svunno med hastigt lopp,
men tiden störde ej hennes hopp.

Och hennes vår, hennes sommar svann;
hon tänkte glad: vi få se varann.

Hon tänkte än i sin ålders höst:
vi mötas åter, det är min tröst.

Och in i döden hon tänkte än:
vad jag är lycklig! Vi ses igen.