Som en siöman uti stor far' 
i stormvind och oväder 
ser jag olyckan uppenbar 
om mig på alla sidor. 
Min högsta flit om jag än gör 
att driva och lovera, 
mång hård vind jag ändå spör, 
som mig vill destruera.

Jag springer upp till himmelen 
och ner i djupet faller, 
ingen är mer min broder och vän, 
vad jag ropar och kallar. 
Segel och skepp i stycken gå, 
vänner och släkting svika, 
te böljor blå över mig slå; 
döden kan jag ej vika.