O, lif! Min vän och fiende du var,
och därför jag dig gränslöst älskat har.
Vid brant och bråddjup, där vi sammanstötte,
städs med ditt högsta motstånd du mig mötte.

Jag minns med stolthet, fastän bruten nu,
hur hufvudet jag högre blef än du:
i nederlagens glöd jag härda lärde
det stål, som segerns tillit hos mig närde.

Med hvarje motgång starkare jag stod,
tills du dig böjde för mitt öfvermod:
då var du min en tid, min älskarinna,
som hvarje stund på nytt jag måste vinna.

Och nu, när Hades skymtar för min syn,
skall högt i topp min flagga gå mot skyn!
jag vill ha fest för dig, du öfverrika,
som var min vän och fiende tillika.

Och när mot skuggorna min längtan ler,
skall purpurröd min lefnads sol gå ner!
När timman slår och mina ögon brista,
o, lif! Jag dig välsignar i det sista…