Nu susar vår genom solblå luft,
och kådiga barrträn ånga,
och skymningens tystnad blir gåtfullt varm
i tränande kvällar långa.

Jag är förtrollad, jag är förbytt,
jag blivit mig själv en gåta,
jag ville leva, jag ville dö,
jag ville skratta och gråta.

Jag ville rida till strid, till slag,
där susande svärdshugg ljunga –
jag ville ensam på skogssjöns strand
om längtan och saknad sjunga.

Jag ville kyssa till blods en mun
i darrande vällustvala,
jag ville trycka en helgonkyss
på händer vita och smala.

Och solen sjunker och allt blir tyst.
Blått vårliga bäckar brusa –
min själ blir sorgsen, min själ blir glad
i tränande kvällar ljusa.