8 sånger (Eight Songs) , opus 61

Långsamt som qvällskyn mister sin purpur
der öfver milsfjärdens blänkande slätt,
sakta som brisen somnar derborta
långt, så att ögat ej skönjer dot rätt,
fjerran som ekot dör efter sista
utdragna tonen af skärflickans sång,
skall jag dig glömma, du, som gaf purpur,
vårbris och toner åt lifvet engång!

Invid palatsen 
lagunens vatten
melodiskt skvalpar
i sommarnatten.

En solbrynt gosse
i sliten kappa
behagligt hvilar
på dogens trappa.

Och böljan hviskar
invid den lille
som något hemligt
hon säga ville:

"Se kungasonen! 
Se gudars like!
Men skall han ärfva
sitt kungarike?

Hur än vi vandra
kring världens länder,
vid hafvets kuster, 
vid floders stränder,

vi ana furstar,
där barn vi blicke, 
men vuxna kungar
vi finna icke."

På fjärdens silfverbricka en fläck
det syns, när aftonen bleknar:
en holme, liten och lummig och täck,
med silfverpoppel och videhäck…

Ju mera mitt sinne veknar
i sommernätternas svala ro,
ju mera min tanke jag lyckas sno
ur härfvan af tunga bekymmer,
dess gömdare reder jag till mitt bo,
där löfvärket tätast skymmer.
Alt, alt, hvad mitt sinne rymmer
af sparda önskningar, sofrad tro 
och lycka, som aldrig fått mark att gro,
det fattar rot och det spirar,
det skjuter skott och det sätter fruckt,
och kärleken får på min hårdhet bukt,
och segrande sist hon virar
sin röda tråd i ett ädelt lif,
som mer ej ödes i dagens kif
men nu sin fullkomming firar.

I sommarnätternas svala ro,
helt gömd under viden och alen,
jag slår af de klaraste toner en bro
till världen, sorgen och kvalen.
Och rastlös äflan skall stanna sin gång,
och flärden skall nicka beröm till min sång:
Hör, hör! Det är näktergalen!

Om du en natt helt plötsligt hörde strängar,
som knäpptes eldigt under din balkong,
och se'n en röst, som sjöng en sydländsk sång,
— säg, ropade du väl på dina drängar?

Måhända lät du hellre natten lång 
mig trampa fritt i dina blomstersängar
och slängde icke några kopparpengar
ner till den stackars sångaren engång!

Ja, jag kan drömma om en silkesstege,
som fälldes tveksamt från din balustrad,
och som mig bar med fibrer, spunne sege.

Jag kan se sångarn svinga stolt och glad
ej såsom nattens tjuf, den lumpet fege,
men såsom Romeo på serenad.

Princessan är du och prinsen är jag,
men prinsen är fiendets fånge.
Han rider ej gångarn med fritt behag,
sitt fängselgolv mäter han natt och dag.
Gud fri mig från träldomen långe!

Prinsessa, som anar så litet än
vad prinsen är dömd att lida,
se, bojorna böja de starkaste män,
fast stoltheten kanske står upprätt än.
Gud  give jag vor' vid din sida!

Vad båtar väl prinsen hans tålamod,
hans spänstiga håg och sinne?
Man hatar hans fria och ljusa blod,
man rövar hans kronas bästa klenod.
Gud fri mig från skymfens minne!

Men vill du princessa, i höganloftsbur
med hjärtliga tankar och ömma
besöka din prins över gravar och mur
så gäldar besöket han som trubadur.
Gud låte om frihet mig drömma!

Princessa, princessa, mitt fängelse sol,
lys blid på mitt långa elände!
Skänk fången din doft av ros och viol
i daggiga morgnar, när hanen gol!
Gud give min träldom en ände!

Jag lefver min dag i drömmar,
en fest är mitt hvardagslag;
af drömmarnas strömmar jag sömmar
och väfver åt lifvet behag.

Jag älskar på nytt, och jag hoppas,
jag minns, och jag njuter och minns
att dessa minuter knoppas
hvad härligt och skönt det finns.

Otaliga vågor vandra
På hafvets glänsande ban.
O, vore jag bland de andra
En bölja i ocean,
Så liknöjd djupt i mitt sinne,
Så sorglöst kylig och klar,
Så utan ett enda minne
Från flydda sällare dar!

Dock, skulle en våg jag vara,
Den samme jag vore väl då.
Här går jag ju bland en skara
Af svala vågor också.
De skämta med fröjd och med smärta,
På lek de tåras och le,
Blott jag har mitt brinnande hjerta:
O, vore jag utan som de!

Nu susar vår genom solblå luft,
och kådiga barrträn ånga,
och skymningens tystnad blir gåtfullt varm
i tränande kvällar långa.

Jag är förtrollad, jag är förbytt,
jag blivit mig själv en gåta,
jag ville leva, jag ville dö,
jag ville skratta och gråta.

Jag ville rida till strid, till slag,
där susande svärdshugg ljunga –
jag ville ensam på skogssjöns strand
om längtan och saknad sjunga.

Jag ville kyssa till blods en mun
i darrande vällustvala,
jag ville trycka en helgonkyss
på händer vita och smala.

Och solen sjunker och allt blir tyst.
Blått vårliga bäckar brusa –
min själ blir sorgsen, min själ blir glad
i tränande kvällar ljusa.