Och nu är det jul i min älskade nord;
Är det jul i hvart hjerta också?
Och ljusen de brinna på rågade bord,
Och barnen i väntan stå.
Der borta i taket, der hänger han än,
Den bur, som har fångat min trognaste vän,
    Och sången har tystnat
    I fängelseborg;
O, hvem har ett hjerta för sångarens sorg?

Jag bor i de eviga vårarnas land,
Der glödande drufvorna gro.
Cypresserna dofta vid hafvets strand;
Der har jag mitt ensliga bo.
Det flammande Etna, det gnistrar så skönt;
Och luften är vårlig, och gräset är grönt,
    Orangernas ånga
    Ur skogorna går,
Och ljuf mandolinen om kärlek slår.

Cypresserna dofta. Det brusande haf
I silfver mot stranden bryts;
Vid foten af Etna, der är en graf,
Hvars sorg uti blommor byts.
Der slumrar en gäst ifrån nordens dal;
Och nu är det jul i hans fädernesal.
    Hvem sjunger din visa,
    Som fordom en gång?
Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!

Och stråla, du klaraste stjerna i skyn,
Se ned på min älskade nord!
Och när du går bort under himmelens bryn,
Välsigna min fädernejord!
I blommande vårar, på gyllene strand,
Hvar finnes ett land som mitt fädernesland?
    För dig vill jag sjunga
    Om kärlek och vår,
Så länge din Sylvias hjerta slår.