Utan tvivel brann på min kind en låga.
Utom all fråga!
Utom all fråga!
Utan tvivel bankade hjärtat då.
Frida satt vit och lutad mot soffans karmar,
i mina armar,
i mina armar
nyss hon förmärkt hur kärlekens böljor slå.
Bäst jag så maklig,
sansad och saklig
sitter i vårens afton vid varsamt tal,
uppsprang en flamma
och i detsamma
rosor (i bilder talat!) från Frida jag stal.

Kyssen både kan tända och kan förlama.
Just ej så tama,
just ej så lama
kärlekens tigrar lösa i hjärtat gå.
Uti beskedligt bröst kan det börja att brusa,
blodpärlor susa,
spritta och rusa ...
Ryckningar omkring läppar, som halvöppna stå.
Allting har stannat.
Ingenting annat
i Universum händer i denna stund,
men små kometer,
röda raketer
segna sakta i mörkret vid ögats blund.

Kärleks tigrar strax efter yra dansen
återfå sansen,
sloka med svansen,
Vardags afton står där med vardagsljud.
Frida tittar förskräckt på det närmsta snåret,
pysslar med håret
tills att hon får ett
lagom fall på den buggliga, gyllne skrud.
Krafsar i hatten,
klara som vatten
de häpna ögonen stirra vid hjärtats ljud.

Amor rasar i Lilla Paris och svingar
rosiga vingar,
läppar han tvingar
njuta och truta runda i skymnings tid.
Strax på hans bud de tveksamma armar våga
-- utan all fråga --
slå som en båga
omkring en hals, som bäddats i spetsars frid.
Plymer som vispa,
broscher som rispa,
kvittar, när Amor viskar: Pass på, pass på!
Halspärlor springa,
trilla och klinga
och smycken och nålar glimma som dagg på strå.

Våran stad i likhet med andra städer
gömmer små bräder,
grönskan bekläder,
gömmer krypin, där skuggan är tät och grön.
Än vid hotellet gula med namn Centralen,
än vid kanalen.
"Diagonalen"
kallad, invid museet, är tyst och skön.
Femtio ställen
prassla i kvällen,
hundrade armar röras på samma vis,
slingra och digna.
Läppar välsigna
förglömmande vardags ansvar i vårt Paris.