I dalens famn förflöt hans barndomstid,
hans liv var lungt som källan vid hans hydda.
Var nyfödd dag kom rik av hopp och frid,
och ingen oro tog han från den flydda.

Han själv ej drömde om sin framtid än,
och ingen anade hans kall med åren.
Hans värld var trång; dock storhet fanns i den,
och skönhet väcktes även där av våren.

Och obekant och sluten i sig själv,
men med en jättelik natur förtrogen,
han lärde kraftens språk av bygdens älv
och saknadens av bäckarna och skogen.

Där såg han klippan trygg bland stormar stå,
en bild av mannens mod, en bild av hjälten,
där lyste kvinnans själ ur himlens blå,
och kärlek slog i blommor ut på fälten.

Så ammades han opp, hans håg blev stor,
hans barm bekant med fröjderna och kvalen;
han tog farväl av hydda och av mor
och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.

Och genom världen drog han med sin sång,
till varje slott, till varje koja bjuden.
Han sjöng, - och slavar glömde bojans tvång,
och kungapannor klarnade vid ljuden.

Och stod han hög i borgens rund ibland,
förmälande en djärv bedrift med tonen,
då lyste drottens blick som stjärnans brand
och riddarsköldar dånade kring tronen.

Och tärnan satt och hörde på hans röst
med ögon, på den stolta skaran vända,
och hennes kind blev röd, och hennes bröst
bestormades av känslor, förr ej kända.

Så sjöng, så levde han i livets vår,
och så i livets sköna sommarstunder,
tills tiden kom med vinter till hans hår,
och åldern blekte kindens ros därunder.

Då gick han åter till sitt hem och tog
ännu en gång sin lyra där i handen
och grep en djup ackord på den - och dog
och gav åt andens fosterbygder anden.

Nu grusas vården över bardens grav,
i sekler ren hans aska bott därinne,
men sången flyger över land och hav,
och hjärtan glöda vid den ädles minne.