De kommo från ängen,
och Brunte var hästen
och Jonte var drängen,
som tjänte hos prästen,
och gammal var Jonte
och gammal var Brunte
och stocklat förresten.

"Hå ja, gamle Brunte,
för jämnan det tölas
att vi två", sa Jonte,
"bli sist med vårt hölass,
- när vägen är krokig,
vem raggen kan hjälpa,
att litet det sölas?"

Och Jonte han runkade
sävligt på nacken
och Brunte han lunkade
sävligt i backen
"Och jämt få vi ovett
för mödan", sa Jonte,
"skall det vara tacken?"

Men Brunte han vände
den åldriga mulen
tillbaka och sände
försiktigt förstulen
en blick under lasset
att se, om det ännu
gick runt om med hjulen.

Och lugnad han svängde
med svansen åt Jonten.
Men Jonten han blängde
blott sömnigt åt Brunten.
Han hör ej, han ser ej,
han glömmer snart allting,
den utgamle strunten.

"Ja nu är han utgammal
bliven hos prästen,
och jag är väl skjutgammal
själv", tänkte hästen,
"men gott är att sova
och få sig till kvällen
en hötapp i västen!"

Och Jonte han fumlade
druligt med tömmen,
och Brunte han drumlade
framåt i drömmen,
han stötte, han stracklade
- hölasset vacklade
fram utmed strömmen.