En såningsman gick ut att så sin säd.
Då drog en pingstvind genom gårdens träd,
den första knarren skrek, och på en kvist
satt göken som en grå evangelist:
Ku ku, just nu!
Din jord skall giva sjuttio för sju.

Och jorden, lucker efter strida regn
och värmd av sol, tog fröet i sitt hägn,
ty hon var bogen som ett tidigt sto
och längtansfull att bära liv och gro:
Kom, himmelskorn,
Kom, bjugg! Er kraft skall vara såsom torn.

Just denna dag stod skyn av lärkor full.
Det föll en sådd av sång i öppen mull.
Med nya tungor talte asp och al,
och mannen skred som i en bonad sal,
i såningsvår,
med gärdeglindrets flammor i sitt spår.