»Säg kan du nämna mig tjufvens namn, 
som stal min fågel den kära, 
som jag så ofta har värmt vid min famn, 
som från min mun lät sig nära?»

Så frågade flickan i tårar sin katt, 
med riset gömdt bakom ryggen, 
där midt uti solen på gården han satt 
och hvifta’ med svansen bort myggen.

Han drog sig bort i en skuggig vrå, 
där ögonen lyste gröna, 
där under en kärra, bland korn och strå, 
gick bockande tupp och höna:

»Jo, det var fjäriln förgylld och brun, 
jag såg ju själf, hur han gjorde, 
han åt honom opp med hull och dun — 
och grundligt kråset han smorde!»