Annas sagor

Fågelungarna flögo ur bo
med föräldrarna första gången.
Det var roligt, må ni tro,
flyga bland träden, höra sången.
Det gick lyckligt första försöken,	
ingen tänkte på gladan och höken,
alla vände i boet igen. --
Finns en näppare saga än den?

Blomman i solen stod vacker och röd,
gullglänsande drack ur kalken ett djur;
när nog han druckit, i sommarens glöd
kring fina bladen han tog sig en tur –
men blomman lyste mer hänförd en nyss
av gyllene djurets långtsugande kyss.

Små flickorna i gräset 
de plocka smultronbär, 
och de ha roligt länge 
medan dager är, 
små flickorna i gräset.

Så snart som kvällen skymmer, 
de vandra vackert hem, 
och intet finns i vägen, 
som kan hindra dem, 
så snart som kvällen skymmer.

Men där som vägen vänder, 
och korset annars står, 
det växer ut en herre, 
som hoppar och slår, 
just där som vägen vänder.

Små flickorna förskrämda 
de löpa som en vind, 
och somna hos sin mamma 
med tårar på kind, 
små flickorna förskrämda.

»Säg kan du nämna mig tjufvens namn, 
som stal min fågel den kära, 
som jag så ofta har värmt vid min famn, 
som från min mun lät sig nära?»

Så frågade flickan i tårar sin katt, 
med riset gömdt bakom ryggen, 
där midt uti solen på gården han satt 
och hvifta’ med svansen bort myggen.

Han drog sig bort i en skuggig vrå, 
där ögonen lyste gröna, 
där under en kärra, bland korn och strå, 
gick bockande tupp och höna:

»Jo, det var fjäriln förgylld och brun, 
jag såg ju själf, hur han gjorde, 
han åt honom opp med hull och dun — 
och grundligt kråset han smorde!»

Anna
Mamma, till hvem skrifver du? 

Mamma
Lulu under täcket 
ligger sjuk.

Anna
             Det rinner ju 
tårar ibland bläcket.

Mamma
Lulu ligger sjuk i dag, 
långt från oss i plåga, 
och till mormor skrifver jag 
för att henne fråga.

Anna
Hvem har Lulu illa gjort, 
gifvit värk och snufva? 

Mamma
Vintervinden.

Anna
               Gif mig fort 
ris och väderhufva! 

Mamma
Anna, men hvart skall du gå, 
du är het om kinden, 
säg hvad som kan förestå?

Anna
Jag vill piska vinden! 
öppna åt mig jag dig ber, 
jag skall vinden rappa, 
att han aldrig vågar mer 
upp för mormors trappa!

»Säg mig, hvad du steker där, 
i en sotig panna
Françoise?»
»Jag steker ägg 
åt min lilla Anna.»
»Skall Françoise bädda sängarne sen? 
Får Anna henne hjälpa 
att vända kuddarna en och en 
och alla bolsterna stjälpa?
Ty Françoise är så sen och trög, 
och brukar långsamt larfva.
Om Anna ej hjälpte, ej något dög, 
ja, Françoise är en slarfva!
Men, snälla Françoise, gråt ej för det.
Kanhända i paradiset,
att du blir kokerska, ja hvem vet?
Förstår du att på det viset
så lagar du åt Jesus mat,
och städar, tvättar, dammar;
men då får minsann man ej vara lat,
när man bäddar i Jesu kammar.»

Dränkt i tjära 
kvarnhjulet går,
dufvorna leka i skummet.

Gamla hjulet, 
som stilla står,
har fått lemna rummet.

Öfvervuxet 
med vildros, nött,
urblekt af vind och af väder,

tänker det: 
»Nu är jag trött
gladde edra fäder!«

Och månen kysste rosen 
och rosen var så glad. 
Fast jag är ful, ack kyss mig
ändå, violen bad.

Kom, Françoise, och sätt dig här,
på knä tag dockan nu, 
min docka lilla Jesus är, 
och heliga jungfrun du.
Spritlampan, som brinner på hyllan där, 
din gloria blifva kan; 
men nu, när du heliga jungfrun är — 
hvad säger din stackars man?

Nu stiger solen på himlens blå, 
blek dröjer där halfmånens skifva. 
När pappas ankor till dammen gå 
öfver småsten och mull, öfver blomma och strå, 
så lustigt och bredbent de klifva. 

När pappas ankor i dammen gå, 
där skinande hvita de simma, 
på hufvudet spegelbilderna stå; 
gullfjuniga följa dem ungarne små 
i en glänsande silfverstrimma.

Drömmande svinet i solen syns stå,
kastar på muren en slagskugga blå; 
tuppen och hönorna kring honom vanka, 
tvenne kalkoner och en kvarglömd anka. 

Men som en ljungeld han byter fason, 
luffar omkring som en hästdragon, 
och hela hönsgården blöder och skriker, 
och se själfva tuppen modet sviker.

Hola, hola! Det är vilda jakten; 
men hör då opp med den grymma slakten. 
Det var det här med din drömmaremin 
du nyss stod och grundade ut, ditt svin?

Liten gosse 
smyckades nyss
med rosor, syrener, klenoder,
darrgräs och mossa. 
Aldrig med kyss
väcks han mer af sin moder.

Sprang från klippan 
från systern sin,
vill ej lyssna på kältet.
Lingonet, sippan 
fresta hans sinn,
dem han sett i från fältet.

Liten gosse 
föll mot en sten,
störtade utför kullen.
Rosor och mossa 
täcker hans ben,
där han sover i mullen.