O, hade jag ett ögonpar
långt skarpare, än falken har,
en blick, som såg, ej stängd, ej skymd,
igenom höjd och djup och rymd,

ej pärlan, störst i havets skatt,
juvelen gömd i jordens natt,
ej guldets spår i klyftans vrå
mitt öga skulle söka då ;

min blick på hennes hjärta låg,
den falska flickan genomsåg,
den falska, som mig gäckar nu,
än stel och hård, än vek och ljuv.

Är köld kanske i hennes barm,
då hennes blick är blid och varm?
Är kärlek gömd i djupet där,
då hennes blick mest kulen är?

För bönens suck går himlen opp,
för sorgen själv har jorden hopp;
för mig det blev min kärleks lott
att tvivla och att tråna blott.