Han reste sig ansenlig
i stugans skymda vrå,
väl var han böjd af åren,
men syntes hög ändå;
förändrad var han mycket
i detta ögonblick,
en ädel krigarhållning
låg i hans hela skick.

Rotfattig var han annars
på sina gamla dar;
från forna tappra strider
han hade ärr blott qvar.
Sen utan hem han irrat
i många år förut,
på Röjkö torp han hamnat
i Alavo till slut.

Nu reste han sig plötsligt,
liksom ur slummer väckt,
begynte kasta af sig
sin slitna hvardagsdrägt,
tog på sin högtidsklädnad,
bespard sen många år,
och strök åt båda sidor
sitt silfverhvita hår.

Så stod soldaten färdig
att ut ur stugan gå,
helt vördnadsvärd att skåda
i drägten, gul och blå,
med mässingsskodda hatten
högt öfver hjessans rand
och dödens lugn i minen
och vandringsstaf i hand.

Der ute lyste solen,
ej sedd på många dar,
den sjuttonde augusti
var sommarvarm och klar,
kring fält och sjö for vinden
med lätta andedrag;
hvart ville gamle krigarn
på denna sköna dag?

Hvart ämnade han styra
sin vandring denna gång?
Blef hemmet honom ödsligt,
hans plats i vrån för trång?
Och denna högtidsklädnad,
hvi tog han den uppå?
Var det till Herrans tempel,
den gamle tänkte gå?

Det hördes ingen ringning
från denna helgedom,
och murens port var sluten,
och kyrkan stängd och tom.
Hvad skulle man ock göra
uti Guds hus i dag?
Den sjuttonde augusti
var ingen helgedag.

Dock i den gamles tycke
hölls gudstjenst denna tid,
och hölls den ej i kyrkan,
så hölls den näst invid;
ty kringom den på höjden,
från mon till insjöns strand,
stred Finlands kämpaskara
just nu för kung och land.

Den sjuttonde augusti
var sommarvarm och klar,
och för den forne krigarn
en högtidsdag den var.
Han gick rakt fram mot kullen,
der Finlands fana höjts,
han ville se Gud tjenas
i dag af Adlercreutz.

Han ville höra klangen
af svärden än en gång,
den välbekanta tonen
af fältkanonens sång.
för minnet återkalla
sin ungdoms kraft och mod
och se det nya slägtet,
hur det höll ut i blod.

Så har man tydt hans mening;
kanske man den förstått.
Dock såg man ej hans tankar,
man såg hans vandring blott.
Han gick sin bana framåt
helt lugnt, det märkte man,
och hann så kyrkovallen,
der striden hetast brann.

Der tog han plats vid vägen
och satt och såg uppå,
han såg mot finska hären
mot ryska likaså;
hvar helst de skarpast möttes,
der sågs hans blick bli qvar,
och ofta som förklaradt
hans hela anlet var.

Och blinda kulor hveno
kring honom hvarje stund,
och dödens ädla skördar,
de föllo i hans rund;
han gick dock ej från stället,
hans lugn var lika gladt,
och ingen kula rörde
den gamle, der han satt.

Och i beständig vexling,
allt efter lyckans lek,
omstöts han af en skara,
som frambröt eller vek;
men hur ock striden hvälfde,
fick gubben ostörd bli,
och vän och ovän lika
gick vördande förbi.

Men dagen led, och solen
vid vesterns portar stod;
då segrade omsider
den finska härens mod,
då sågs hvart hinder brutet,
hvar fiende på flykt,
och allt kring gamle krigarn
var åter lugnt och tryggt.

När då den sista truppen
bröt ned från kullens topp
och drog förbi soldaten,
då stod han högrest opp:
»I unga tappra söner
utaf vår fosterjord,
fins någon här, som aktar
en grånad krigsmans ord?

Stor tack vill han er säga
för denna sköna dag,
ty aldrig har han skådat
ett härligare slag.
Gud vare pris och ära,
vårt folk vet segra än,
än lefver fädrens ande,
ännu har landet män.»