Sånger och Visor vid Pianoforte. 6:te delen. Ur Fänrik Ståls sägner af J. L. Runeberg

Vårt land, vårt land, vårt fosterland, 
Ljud högt, o dyra ord! 
Ej lyfts en höjd mot himlens rand, 
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, 
Mer älskad än vår bygd i nord, 
Än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli 
För den, som guld begär, 
En främling far oss stolt förbi; 
Men detta landet älska vi, 
För oss med moar, fjäll och skär 
Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus 
Och våra bäckars språng, 
Den mörka skogens dystra sus, 
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus, 
Allt, allt, vad här som syn, som sång 
Vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid 
Med tanke, svärd och plog, 
Här, här, i klar som mulen tid, 
Med lycka hård, med lycka blid, 
Det finska folkets hjärta slog, 
Här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal, 
Som detta folk bestod, 
Då kriget röt från dal till dal, 
Då frosten kom med hungerns kval, 
Vem mätte allt dess spillda blod 
Och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt, 
Ja, här för oss det var, 
Och det var här, sin fröjd det njöt, 
Och det var här, sin suck det göt, 
Det folk, som våra bördor bar 
Långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott, 
Här är oss allt beskärt; 
Hur ödet kastar än vår lott, 
Ett land, ett fosterland vi fått, 
Vad finns på jorden mera värt 
Att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land, 
Vårt öga ser det här; 
Vi kunna sträcka ut vår hand 
Och visa glatt på sjö och strand 
Och säga: se det landet där, 
Vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans 
Bland guldmoln i det blå, 
Och blev vårt liv en stjärnedans, 
Där tår ej göts, där suck ej fanns, 
Till detta arma land ändå 
Vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land, 
Där sång och trohet byggt, 
Där livets hav oss gett en strand, 
Vår forntids land, vår framtids land, 
Var för din fattigdom ej skyggt, 
Var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp, 
Skall mogna ur sitt tvång; 
Se, ur vår kärlek skall gå opp 
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, 
Och högre klinga skall en gång 
Vår fosterländska sång. 

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.
Välan, vem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna där en man,
Soldat för längesedan,
Nu ägde fänriks titel han,
Men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
Att bo i samma gård som jag.

Jag såg mig då som en person
Med få, ja inga brister,
Jag var student, på kondition,
Och kallades magister;
Mitt "mensa" gav mig överflöd,
Den gamle åt på nåd sitt bröd.

Jag rökte "Gävle vapen" jag
Och hade sjöskumspipa;
Den gamle skar av blad sitt slag,
Då han ej var i knipa.
I sådant fall blev mossa blott
Hans nötta masurhuvuds lott.

O tid av guld, o liv blott tänt
För nöjet och behagen,
Då man är ung och är student
Och har fullt opp för dagen
Och ingen annan sorg försökt,
Än att mustaschen växer trögt!

Vad visste jag av andras nöd,
Jag blott min glädje kände;
Min arm var stark, min kind var röd,
Och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
Och stolt som jag var ingen kung.

Men fänrik Stål satt utan knot
Förgäten i sin koja;
Han sög sin rök, han knöt sin not
Och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
Vad man sig tyckte vara ren.

Det var min höga lust att se
Den kantiga figuren,
Hans styva skick, hans anlete,
Hans rock, så ovant skuren,
Hans örnenäsa mest ändå
Med brillor utan skalmar på.

Jag gick till gubben ofta ned
Att gunstigt gyckel driva.
Det var min fröjd, när han blev vred
Och kom sitt nät att riva,
Då jag fick nålen ur hans hand
Och knöt en lycka falskt ibland.

Han sprang då ofta upp burdus
Och drev mig utom knuten;
Ett vänligt ord, en doft kardus,
Och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
Och gjorde samma narri om.

Att även gubben haft sin dag,
Då han var ung i världen,
Att han gått flera steg än jag
Och prövat mer på färden,
Var jag för höglärd att förstå,
Det kom ej för min tanke då;

Ej att han stått med svärd i hand
Och glad sitt hjärtblod givit
För detta samma fosterland,
Som nu så kärt mig blivit.
Jag var så yr, jag var så ung,
Han fänrik var, jag mer än kung.

Men hur det hände sig en gång,
Fann jag mig mätt av ruset.
Det vinter var, min dag blev lång,
Fast den var kort till ljuset;
Det var så ovant mot förut,
Jag ville aldrig få den slut.

Jag tog den första bok, jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift av onämnd man
Om sista finska striden;
Den låg där häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks-brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjärta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa varje rad.

I farans stund, i stridens brand
Vad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
Du dock så älskat vara,
En kärlek få, så skön, så stark,
Av dem du närt med bröd av bark!

Min tanke genom rymder lopp,
Som förr den aldrig spanat,
Ett liv gick för mitt hjärta opp,
Vars tjusning det ej anat,
Min dag flög som på vingar bort,
O, vad min bok mig syntes kort!

Den slöts, och kvällen likaså,
Dock glödde än min låga,
Jag fann så mycket återstå
Att forska om och fråga,
Så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.

Han satt på samma plats som förr
Och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
En missnöjd blick mig mötte;
Det var, som om han frågt därvid:
Får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig,
Jag kom med ändrat sinne:
"Jag läst om Finlands sista krig,
Och även jag är finne.
Min håg blev tänd att höra mer,
Kanhända får jag det av er?"

Så var min hälsning. Gubben såg
Förvånad upp från noten,
En glans uti hans öga låg,
Som om han stått för roten:
"Jo, därom kan jag ge besked,
Om herrn så vill, ty jag var med."

Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunckers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blev ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.

Han sett så mången blodig dag,
Så många faror delat,
Ej segrar blott, men nederlag,
Vars sår ej tid har helat;
Så mycket, som ren världen glömt,
Låg i hans trogna minne gömt.

Jag satt där tyst och hörde på,
Och intet ord förspilldes,
Och natten hunnit halvt förgå,
När jag från honom skildes;
Han följde mig till tröskelns rand
Och tryckte glatt min bjudna hand.

Sen sågs han aldrig mera nöjd,
Om han ej mig fick skåda;
Vi delte sorg, vi delte fröjd,
Vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
Jag blott student, han mer än kung.

De sägner, här i sång jag satt,
Från gubbens läpp de stamma,
Jag hört dem mången stilla natt
Vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
Tag mot dem, dyra fosterjord!

[ ... ]

[Men med sammanknutna händer, mållös,
Som av åskan drabbad, stod den gamle,
Och hans kind var vit, hans läppar skälvde,
Tills hans sorg fick ord och brast i klagan:]1
"Nu är åsen i min stuga bruten,
Skörden på min teg av hagel härjad,
Nu är graven värd långt mer än gården.
Ve mig, att jag så skall se dig åter,
Du, min ålders stöd, min levnads ära,
Skänk av himlen, nyss så stor och härlig,
Nu som sanden, där du vilar, ringa."
Så i ängslan knappt den gamle klagat,
När en röst, som var hans dotters, hördes,
Och hon talte, nyss till stället kommen:
"Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten,
Dyrbar mer än annat allt i världen,
Dubbelt kär är mig dock nu den ädle,
Kall mot jordens kalla sköte sluten.
Mer än leva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne."

[ ... ]

[Högt i jämmer brast vid talet skaran,
Ingen fanns, som stod med tårlöst öga;
Men den ädla flickans tårar glänste,
Och hon tog den fallnes hand och sade:]2
"Ej med klagan skall ditt minne firas,
Ej likt dens, som går och snart skall glömmas;
Så skall fosterlandet dig begråta,
Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full av glädje, [ljus och lugn]3 och sånger
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan".

Han reste sig ansenlig
i stugans skymda vrå,
väl var han böjd af åren,
men syntes hög ändå;
förändrad var han mycket
i detta ögonblick,
en ädel krigarhållning
låg i hans hela skick.

Rotfattig var han annars
på sina gamla dar;
från forna tappra strider
han hade ärr blott qvar.
Sen utan hem han irrat
i många år förut,
på Röjkö torp han hamnat
i Alavo till slut.

Nu reste han sig plötsligt,
liksom ur slummer väckt,
begynte kasta af sig
sin slitna hvardagsdrägt,
tog på sin högtidsklädnad,
bespard sen många år,
och strök åt båda sidor
sitt silfverhvita hår.

Så stod soldaten färdig
att ut ur stugan gå,
helt vördnadsvärd att skåda
i drägten, gul och blå,
med mässingsskodda hatten
högt öfver hjessans rand
och dödens lugn i minen
och vandringsstaf i hand.

[ ... ]

Det var den tappre löjtnant Zidén,
Han hade sin egen sed,
För fronten ville han gå allen:
"Framåt, mina vasagossar,
Nu gäller att hinna med!"

Främst ville han gå var fara emot,
Hans folk fick trampa hans stråt.
Gud nåde den, som var trög på fot,
Så [snart löjtnanten ropat]1:
"Hurra, mina män, framåt!"

Så lärde han in på eget vis
Sin lilla käcka hop,
Fördrog ej trassel och exercis:
"Tätt efter i fjäten, gossar",
Det var hans kommandorop.

Och framåt såg han, han såg sig ej om,
När så mot faran det bar.
Hur tätt i spåren hans skara kom,
Det brukte han sällan varsna,
Förrn mitt i striden han var.

[ ... ]

[ ... ]

"Red mig en grav, o moder kär, min levnadsdag är liden;
Den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam ur striden,
Har tänkt på mig, har tänkt på sig, har följt ert varningsord
Och svikit sina bröders hopp och sina fäders jord.

När skaran kom, och han ej kom, begrät jag nyss hans öde,
Jag trodde, att han låg som man på fältet bland de döde;
Jag sörjde, men min sorg var ljuv, den var ej bitter då,
Jag velat leva tusen år att honom sörja få.

O moder, jag har sökt bland lik till sista skymt av dagen,
Men ingen av de slagna bar de kära anletsdragen.
Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö,
Han fanns ej bland de döda här, och därför vill jag dö."

Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"
Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.

[ ... ]

"Och har jag icke dragit dig upp ur dyn
Allt för det mörkret där kring ditt ögonbryn,
Och har jag icke skaffat dig lön och stat
Och gjort dig till korpral från gemen soldat?

Och har du ej fått stå i varenda strid
Som en kamrat och like mig närmst invid,
Och har jag ej berömt dig som färm och rask?"
Så talte Konow vredgad till korpral Brask.

"Nu hörs om dig ej annat än klagomål,
Var mänska talar om hur du blivit bål;
Soldaten slår du, där han som bäst klär skott,
Och går med två tuggbussar av högfärd blott."

Men Brask, han hörde butter majorens tal:
"Väl var jag intet förr och är nu korpral,
Men vad jag är, det blev jag för trofast mod,
Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.

[ ... ]

Försvunnen var en blodig dag,
Det var på Lemos strand,
De slagnas sista andedrag
Ren tystnat efter hand;
Det mörknade kring land och hav
Och lugn var natten som en grav.

Vid brädden av den dunkla våg,
Som skådat dagens strid,
En gammal krigare man såg,
En man från Hoglands tid;
Hans panna låg mot handen stödd,
Hans kind var blek, hans barm förblödd.

Ej kom en vän, som kunde få
Hans sista avskedsord,
Ej var den jord, han blödde på,
En älskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar;
En hatad främling här han var.

Hans öga lyftes opp ibland,
Fast slocknande och matt.
På samma slätt, på samma sand,
Helt nära där han satt,
En halvt förstelnad yngling låg;
Han såg på honom, när han såg.

[ ... ]

Från Kristina var en man,
Otto Fieandt hette han,
Föddes äldst bland bröder alla,
Därav lärde han befalla;

Var i kriget, det är sant,
Endast överstelöjtnant,
Hade med armén fått vandra,
Om han kunnat lyda andra.

Men han gick sin egen stig,
Bar sitt huvud själv för sig,
Kunde under ingen vara,
Fick ock därför egen skara.

[ ... ]

Stål så hette en, den andra
Gick i fält med namnet Lod;
Båda liknade varandra
Så i kraft som mod.
Samma trakt vid Saimens stränder
Hade fostrat dem,
Gnabbats hade de som fränder,
Bott i samma hem.

Och dragoner hade båda
Blivit sen på samma dag,
Delat troget varje våda
I vartenda slag,
Gnabbats än som stridskamrater,
Huggits man mot man,
Allt om äran att i dater
Övergå varann.

Snart i rykte framom alla
I skvadronen stodo de;
Ingen vågade sig kalla
Bättre, tapprare.
Till korpraler av befälet
Gjordes snart de två,
Men emellan dem blev grälet
Icke slut ändå.

Vad dem eggat som gemena,
Samma tävlan fanns än kvar,
Ännu var alltjämt den ena
Vad den andra var.
Båda stodo lika nära
Ett gemensamt mål;
Var gång Lod blev nämnd med ära,
Nämndes även Stål.

[ ... ]

Sandels han satt i Pardala by,
Åt frukost i allsköns ro.
"I dag, ett slaget, blir striden ny,
Det skall gälla vid Virta bro. -
Herr pastor, jag låtit kalla er hit. -
Var god, foreller en bit!

[ ... ]

Sandels han satt och smorde sitt krås,
Åt friskt, som om intet hänt.
"Försök herr pastor! En dåb på gås?
Den äter man excellent.
Det är Dolgoruki, som brådskar igen;
Ett glas till hans ära, min vän!"

[ ... ]

Sandels han såg på den komne förstrött:
"Bevars, ni är varm som en ugn.
Ni har säkert ridit er hungrig och trött,
Kom, vila en stund, var lugn!
Man måste tänka på hunger och tÖrst,
Se här, genever till först?"

[ ... ]

Sandels han fällde sin gaffel, han teg,
Brast äntligen i gapskratt ut.
"Hur var det, herre, är Sandels feg,
Säger man så? Åh hut!
Min häst, låt sadla min Ädla Bijou!
Herr pastor, ni följer ej nu."

Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning,
Förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
Och han, han ligger tyst en stund och hör;
Då reser han sig plötsligt upp i sängen:
'Driv ut prelaten', ropar han åt drängen,
'Och akta dig, om han släpps in härnäst!'
Är det ett språk av en, som nalkas döden?
Dock, han må svara själv för sina öden,
Jag har gjort nog som människa och präst."

Så talte vid sitt middagsbord, det rika,
Herr prosten, där han satt i all sin ståt,
Han talte så och drog en suck tillika
Och skar en bit av steken än och åt.
Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor,
Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,
Och feberflammor färgade hans hy.
I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,
På tvenne dygn, de sista, icke vilat;
Själv var han kommen till Nykarleby.

Han led av pulsens brand, men i sitt sinne
En eld, mer tärande än den, han bar;
Såg man hans öga, röjde sig där inne
En oro djupare, än feberns var.
Han räknade var stund, som hann förlida,
Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,
Och ofta var hans blick på dörren fäst.
Den uppläts, färdlös trädde genom salen
En yngling fram till bädden, till generalen;
Och Döbeln talte till sin unga gäst:

"Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,
Och bland fritänkare är jag visst en;
Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:
Min bräckta panna och min vän Bjerkén.
Vad ni förordnat, har jag därför tagit,
Har som ett barn här legat och fördragit
Det batteri, ni radat på mitt bord.
Jag vet det väl, ni följer konstens lagar:
Men binda de mig här för timmar, dagar,
Så bryt dem som en man, det är mitt ord.

[ ... ]

Glatt i Frantsila ett jubel
Ljöd från Cronstedts lägerställen;
Bud om Siikajokis seger
Hade hunnit dit om kvällen.
Och man drack i spridda gillen
För sitt fosterland, det kära,
För dess första skymt av lycka,
För dess äntligt frälsta ära.

[ ... ]

Och man språkade vid glaset,
Talte fritt om varjehanda;
I en sådan krets behövde
Ingen man sin tunga banda:
Allt det svaga hos befälet
Kunde utan våda klandras,
Och bland stolta namn, som nämndes,
Ljöd marskalkens framför andras.

[ ... ]

En av Cronstedts adjutanter,
Löjtnant Reiher, föll i talet:
"Den som sagt att KLingspor stannat,
Han har talt förbannat galet.
Adlercreutz det var och Hertzen,
Som slog knut uppå vår nesa;
Fältmarskalken var som vanligt
Ren för fan i våld på resa."

[ ... ]

Ehrnrooth talte: "Låt oss minnas,
Var han lyst i sina dagar;
Det är ej i magasiner
Man blir varm för ärans lagar.
Klingspors hjälteban har burit
Uppför kommissariatet,
Vem vill undra, om han älskar
Icke striden nu, men fatet?"

Aldrig brusto ord vid bivuaken,
Där den gamle Hurtig blott var med;
Ofta satt han långt på natten vaken,
Talande om krig och fred,
Tände jämt sin korta pipa an
Och förgat den åter, bäst den brann.

Tredje Gustav var hans man. "Vad strider
Höll han ej med Rysslands stolta fru?
Mina vänner, det var andra tider
För soldaten då än nu;
Kungen själv stod med i rök och blod,
Nu är därtill en marskalk för god.

Tron mig, om hans herrar blott ej vikit
Från vad plikt och mod och ära bjöd,
Hade aldrig segern honom svikit;
Nu blev trolöshet hans död;
Det är världens tack, och den är tung,
Det är synd med sådan ståtlig kung.

När vid Anjala i upprorsskocken
Hann höll tal, hur mild var ej hans ton?
Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken:
'Får jag svansa din kanon?'
'Nej, min gosse', svarte han helt blid,
'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'"

[ ... ]

Och efter kvällen räcker till
Och minnet ger oss glädje än,
Om Kulneff jag berätta vill,
Säg, har du hört om den?
Det var en äkta folkets man,
Båd' dö och leva kunde han,
Den främste, där det höggs och stacks,
Den främste, där det dracks.

Att kämpa, kämpa nätter, dar,
Det var för honom tidsfördriv;
Att falla endast blomman var
Utan en hjältes liv.
Vad vapen man i handen höll,
Det var detsamma, blott man föll,
I stridens eller lekens ras,
Med sabel eller glas.

Och älska var hans hjärtas lust,
Och lika fritt som snabbt hans val:
Han kom blott från en blodig dust
Och gav helt färmt en bal;
Och sen han lågat natten ut,
Tog han sin skönas sko till slut
Och fyllde de ur närmsta bål
Och drack sin avskedsskål.

Du skulle sett hans anletsdrag!
Än finns på mången hyddas vägg
Bland tavlor en av eget slag,
En bild av bara skägg;
Du träder närmre, och du ser
En mund, som under skägget ler,
En blick, helt öppen, varm och mild,
Det är just Kulneffs bild.

[ ... ]