Stål så hette en, den andra
Gick i fält med namnet Lod;
Båda liknade varandra
Så i kraft som mod.
Samma trakt vid Saimens stränder
Hade fostrat dem,
Gnabbats hade de som fränder,
Bott i samma hem.

Och dragoner hade båda
Blivit sen på samma dag,
Delat troget varje våda
I vartenda slag,
Gnabbats än som stridskamrater,
Huggits man mot man,
Allt om äran att i dater
Övergå varann.

Snart i rykte framom alla
I skvadronen stodo de;
Ingen vågade sig kalla
Bättre, tapprare.
Till korpraler av befälet
Gjordes snart de två,
Men emellan dem blev grälet
Icke slut ändå.

Vad dem eggat som gemena,
Samma tävlan fanns än kvar,
Ännu var alltjämt den ena
Vad den andra var.
Båda stodo lika nära
Ett gemensamt mål;
Var gång Lod blev nämnd med ära,
Nämndes även Stål.

Lyckan svängde dock omsider,
Att den ena seger vann:
Lod gick fri i alla strider,
Stål blev sårad han.
Dömd till vila på det sättet,
Låg han tyst och led,
Låg som sjuk på lasarettet,
Då kamraten stred.

Långa månar av elände
Hade småningom dock flytt,
Och den tappre återvände
Till sin trupp på nytt;
Men då främst ej mera,
Som han fordom stod;
För hans likar gällde flera,
Och medalj bar Lod.

Stål han såg kamratens lycka,
Hörde hur hans rykte steg;
Vad hans hjärta kunde tycka,
Spordes ej, han teg,
Lät ett ord ej det förråda,
Ej ett anletsdrag. -
Nu på strövtåg hade båda
Hållit ut en dag.

Gjort var allt, som borde gÖras,
Det blev tid att vända om.
Plötsligt sågs ett stoftmoln röras,
En kosackhop kom.
Lod tog ordet: "Sväng, ty faran
Skall dock gagnlös bli;
Broder, fem man stark är skaran,
Två blott äro vi."

Stål han log ett hånfullt löje:
"Du har talat klokt och rätt;
Blöda får du, om vi dröje,
Hittills slapp du det.
Gå, jag möter ensam skocken,
Förrn den hinner oss,
Du, som bär medalj på rocken,
Är för god att slåss."

Sagt; sin sabel sågs han skaka,
Sprängde av med stolt förakt,
Och han såg sig ej tillbaka,
Sen sitt ord han sagt.
På den harm, kamraten röjde,
Föga akt han gett;
Om han följde, om han dröjde,
Var för honom ett.

Kämpa vill han, icke stanna,
Fram till målet bär hans färd;
Stäppens son med blodig panna
Prövar ren hans svärd;
Dödsrop gny, pistoler knalla,
Vän vill hämnas vän;
Mitt i skocken, högst bland alla,
Syns dragonen än.

Äntligt tycks dock lyckan svika;
Segrarn segrar icke mer,
Häst och ryttare tillika
Hava störtat ner.
Fåfängt än i stoftet brottas
Kämpens starka arm,
Fyra blanka pikar måttas
Mot den fallnes barm.

Stum och bister hotar döden,
En sekund blott övrig är;
Finns ej mera hjälp i nöden?
Vänta, Lod är där.
Han har kommit, sprängd är ringen,
sluten kring hans vän;
På den fallne aktar ingen,
Allt är strid igen.

En har stupat av de fyra,
Se, då såras även Lod;
Ögonblicken äro dyra,
Strömvis spills hans blod;
Styrkan ren hans arm förlåter,
Segerns hopp har flytt;
Då är Stål på fötter åter
Och i kamp på nytt.

Den blev kort, så ryktet säger;
Samma rykte nämner om
Att till Sandels i hans läger
Lod om kvällen kom.
Lugnt med sin medalj i näven
Steg dragonen in:
"Giv åt Stål en penning även,
Eller tag ock min!"