Vi möttes på den högsta topp, 
som Linnunkangas reser opp; 
långt under i den gröna dal 
låg aftondimman lätt och sval. 
Det var en natt 
med lek och spratt, 
en natt af ljus 
och morgonsus, 
när solen dök i sjön så klar 
och glömt sin röda hufva kvar.

Så långt man såg, var skog och berg 
och fält och sjö i rosenfärg. 
En kokko fladdrade mot skyn, 
och där så lekte hela byn. 
En speleman 
grep strängen an,
en yster ring 
flög elden kring; 
men fjärran stod vid nattens sken 
en flicka sorgsen och allen.

Hon var så vacker, fin och mjuk 
i randig kjol och silkesduk. 
Jag vet ej hvilket troll i skog 
beständigt mig till henne drog. 
Jag har behag 
till glädje, jag,
min håg är mer 
för den som ler, 
men ingen rört mitt hjärta så, 
som dessa sorgsna ögon blå. 

Jag räckte henne hand till dans; 
i Katris ögon flög en glans 
af eld och solsken, båda två, 
ty solen steg på fästet då. 
Jag glömde att 
i denna natt 
min grofva hand 
af ved och brand 
var sotig som en rieugn,
och hon var fin och hvit och lugn. 

Hon vägrade hon böjde blott 
sitt vackra hufvud lätt och godt. 
Jag svängde då med andra om; 
men sen när jag till brasan kom, 
hvem stod så röd 
vid kokkons glöd? 
Det Katri var, 
som bränsle bar, 
och hennes fina, hvita hand 
var sotig som ett svedjeland. 

Då sad' jag: Katri, hör en dag! 
Nu är du lika svart som jag; 
nu är ej tid att krångla mer; 
räck vackert hit din hand, jag ber! 
Och varm i håg, 
på mig hon såg, 
och elden sken 
på klyft och sten, 
och morgonrodnan lyste klar 
i Katris milda ögonpar.