Kom, glada gosse, hör hvad jag dig svär
    för min tro skull:
jag håller dig så innerligen kär,
    ja, för ro skull.
Jag håller dig så rar,
som om du aldrig var.
Når jag blir sexti år, så ska vi bli ett par,
    ja, för ro skull,
      för tro skull.

Jag är den klara sjö, som speglar dig
    uti vågen,
och allt till nästa fläkt så är du mig
    uti hågen.
Öch tror du inte sen
jag älskar dig allen,
så rår jag inte för att sjön ej är af sten,
    uti hågen,
      i vågen.

Min vän han är en ros af snö så grann
    uppå rutan.
Bäst som vi båda kyssa ömt hvarann,
    är jag utan.
Ty den som jag vill väl,
den kysser jag ihjäl,
och vill han inte det, så tror jag det är skäl
    jag är utan
      på rutan.

Kom, glada gosse, lägg en snara ut
    emot vinden,
och fånga månens sken vid vägens slut
    bakom grinden.
Öch när du fångat då
en stråle eller två,
så knyt dem kring min hals, och då skall du mig få
    bakom grinden,
      i vinden.